Fredag 18/5 c.a 20.30

“I röd ringhörna från Sverige har vi Kalle Westerberg Ågren, han har ett
record på 7 matcher i thaiboxning, amatörregler och 6 vinster!!”

“I blå ring hörna från Polen! Han är polsk mästare i thaiboxning! Polsk
mästare i K1 och Polsk mästare i Sanda! Kamil Boszko!!!!!!!”

Jag förstår vad ni tänker, det gjorde nämligen jag också när jag vände mig
om och log nervöst mot mina coacher Ulf och Jesper. Hur I hela h-vete
hamnade jag här?
Torsdag 17/5 c:a 18.00

Uffe ringer, vi snackar lite strunt och pratar om hur det går på
utbildningen han går under svenska boxningsförbundet. Uffe är uppe på
Bosön för sista delen i den ovannämnda kursen och verkar ha det lite
tråkigt efter kursdagens slut. Efter en stund skrattar han lite och
berättar att han fått en förfrågan om någon från klubben kunnat tänka sig
att ta en match i Sanda Pro (Sanshou fast med knän och utan skydd). En ung
kille från Polen hade blivit utan match på Stockholm Kung Fu Festival.
Till det roliga hörde att det var lite drygt ett dygn till dess att
matchen skulle gå av stapeln. Vi skrattade lite åt det och pratade sedan
vidare.

En stund senare ringer jag upp Uffe igen, jag kan inte släppa det. Jag
vill ta matchen. Efter ett samtal till arrangören är det klart och jag har
ingen aning om vad jag pysslar med, bara en lös uppfattning om vad det är
för sport.

Fredag 18/5 08.30

Alarmet på mobilen drar igång, jag vaknar efter en god natts sömn och med
ett leende på läpparna. En ledig fredag känns oerhört välkommet men jag
börjar skratta lite för mig själv när jag ur min yrvakenhet inser att jag
har en del att stå i under dagen. Uppdrag 1 är att fixa en bil som ska ta
mig och Jeppe till Stockholm. Telefonen går i ett och ett febrilt
knapprande på facebook leder ingenstans.

11.30
Klockan börjar bli mycket och fortfarande inget fortskaffningsmedel I
sikte. Jag börjar bli ordentligt stressad och ringer Jeppe. Han fixar
hyrbil.

12.15
Jonas och Elin plockar upp mig och Jeppe och kör oss förbi klubben för att
plocka upp utrustning och sedan till macken för att byta till hyrbilen.
Äntligen på väg.

17.00
Jag och Jeppe parkerar vid Eriksdalshallen i Stockholm. Vi byter ett par
ord med arrangören och på vägen till omklädningsrummet får vi en glimt av
en samling kinesiska akrobater som iförda färgglada, glittriga
satindräkter utför spektakulära välkoreograferade konster med svärd och
andra spännande vapen. Jag kan inte påstå att detta gav mig en tydligare
bild av vad som komma skall.

18.00 –
Uffe anländer, nerver laddas, händer lindas, mittsarna får smaka och
Mong-kongen sätts på plats.

Matchen blir tuff. Jag skickar ett par vänstersparkar mot hans högerarm och känner att jag får bra träff. Ett par lowkicks sitter där de ska också, men sedan bär det utför. Polacken dänger mig i kanvasen på plattformen gång på
gång. Jag är frustrerad och trött, känner mig långsam och kort på
initiativ. Jag förlorar matchen på poäng. Man får inte åka i backen av
kast eller puttas ut från plattformen i Sanda Pro. Detta visste jag, men
jag var inte riktigt nog förberedd att försvara mig mot polackens taktiska
nedtagningar.

Blev jag besegrad på poäng?
Blev jag trött?
Kände jag någon gång en känsla av hopplöshet?
Kunde jag ha gjort något annorlunda?

Svaret på dessa frågor är ja men å andra sidan:

Gav jag upp?
Var jag feg?
Bangade jag?
Lät jag mig göras till åtlöje?
Blev jag knockad och överkörd?

I helvete heller!
Det blir nog inga fler matcher i Sanda Pro, men erfarenheten man tar med
sig från sina utmaningar är en seger i sig, en stark vilja är ofta en mer
konstruktiv kraft än ett starkt intellekt. Jag är nu riktigt laddad inför
kommande matcher i thaiboxning!
/Kalle