I min fjärran ungdom såg jag en framtid som arbetslös som något lockande. Efter att ha konstaterat att det där med att inte ha några pengar inte var min grej så började i stället jakten på ett jobb som är så icke-plågsamt som möjligt. En gammal bekant vid namn Mamadou hade verkligen lyckats med detta.

Jag och Ola mötte honom först i Växjö där han höll ett träningsläger i Savate och sparkade ner oss till höger och vänster med det gamla sko-i-solar-plexus-tricket. Vi återstiftade senare bekantskapen på ett sommarläger på den franska landsbygden. Efter att han hade hållt ett pass för oss försökte vi få honom till att stanna kvar och äta med oss, men Mamadou förklarade att han MÅSTE vara tillbaka på jobbet i Paris, minst en timmes resväg därifrån, absolut senast klockan tre.

Vi åt gott av den franska maten och tog såklart en fika efteråt. Mamadou var i sitt esse och drog den ena roliga historien efter den andra på sin hyggliga engelska – som han hade lärt sig enbart genom att lyssna på skivor med Dr DRE och Snoop Dogg. När klockan började närma sig halv fyra frågade någon om Mamadou inte skulle tillbaka till jobbet? “Hah, I wouldn’t call it work…” var hans svar.

Jobbet bestod i att vara manager åt diverse idrottsutövare – stavhoppare, fotbollsspelare, häcklöpare et cetera – och guida dem i träning- och tävlingsupplägg. Vad Mamadou egentligen visste om dessa idrotter kom aldrig fram. “Jag är en bra chef”, förklarade han. “De kommer till mig, vi dricker kaffe och jag frågar dem vad de gör nu för tiden. Sedan säger jag att det låter bra och att de ska fortsätta med det.” Vad han gör nu vet jag faktiskt inte, men förhoppningsvis sitter han där på sitt kontor och snackar skit. Och dricker kaffe.

/Ulf