Som utlovat kommer här inlägg nummer två med tips för en bra thaiclinch. Den här gången tänkte jag sätta mig på min höga häst och krossa två vanliga myter när det gäller själva syftet med clinchen – i detta fall specifikt inriktat på den så kallade plum-positionen, med bägge händerna kupade runt motståndarens nacke/bakhuvud. Låt oss gå händelserna i förväg och säga att du har fått ett supertight grepp, med armbågarna tätt ihop och mot bröstet på motståndaren vilket i sin tur skapar en hävstång för att få ner dennes huvud. I den här situationen känns kontrollen så gott som total och det känns onekligen som att det är läge att släppa loss ett knä eller två. I den här situationen gör folk ofta en av två saker:

1. Fortsätter att trycka ner huvudet i riktning mot knät som är på väg upp

2. Backar ut och drar motståndaren mot sig för att få mer kraft i knät

Dessa två idéer är kanske inte så dumma till att börja med – trots allt vill man öppna upp motståndaren (som i 1.) och skapa avstånd för att kunna generera kraft (som i 2.) – problemet är att man med denna typ av problemlösning verkar ha lite otur när man tänker. Nyckelordet är kontroll – som jag nämnde ovan – och förlusten av densamma. I plum-positionen är kontrollen tämligen total och motståndaren måste antingen komma nära nog för att börja clincha tillbaka eller också backa och fly undan. Om man själv släpper kontrollen genom att trycka ner huvudet eller backa ger man motståndaren en möjlighet att fly undan och det enda man kan casha in för besväret är max ett knä som förhoppningsvis har viss effekt. Om man däremot behåller kontrollen – med motståndarens haka i kontakt med dennes bröst – gör man det i princip omöjligt för denne att pressa framåt och clincha. I detta läge gäller bara en sak:

Klart skepp – full fart framåt!

Trycket på motståndarens nacke kommer att tvinga denne att antingen backa eller vika huvudet åt någon av sidorna – vilket i bägge fallen öppnar upp för knän och skapar avstånd nog för att generera kraft. Efter en serie knän kan du torka ett par svettdroppar ur pannan och tacka motståndaren för att denne just vann matchen åt dig. Jag letade på tuben efter ett bra exempel och tyvärr lyckades jag inte hitta någon renodlad muay thai-video. Det blev istället en kompilation av Wanderlei Silva som pynglar på Rampage. Jag ber er ha överseende med brutal sluggerstil och inte att förglömma fotbollssparkar på liggande (Pride FC i Japan körde ju lite andra regler än man är van vid numera) – vilket inte känns helt vältajmat med den rådande häxjakten på MMA. Men om ni bortser från detta och kollar på clinchsekvenserna så ser ni precis vad jag talar om:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=H_da2hOM9no]

Det är helt enkelt onödigt att backa.

/Ulf