I min syndiga ungdom var jag medlem i UNF och hängav mig åt svensk glad-jutsu. Då brukade vi spendera påskledigheten med att besöka det stora Påsklägret i Linköping som drog till sig glad-jutsuutövare från hela landet som under fyra dagar gjorde kata, handledslås och skrek kiai medan man sov i gympasal (jo, några sov på hotell men ryktet gör gällande att det där dracks alkohol så där var ju inte såna hardcoresnubbar som jag med…) och samlade krafter för det avslutande discot på den sista kvällen.

Instruktörer var glad-jutsuns vanliga förbrytargalleri med särskilt inbjudna internationella gäster. Dessa var som regel fetlagda amerikanska gubbar som demonstrerade “nervpunktsattacker” genom att stå på en snubbe som låg ned och franska överåriga strandraggare iklädda trikolorfärgad gi som drabbats av allvarligt Steven Seagal-komplex. Andra som jag minns är till exempel judoinstruktrören som på ett pass gick igenom över 30 tekniker som jag inte ens kan minnas av misstag, eller budoförbundshöjdaren som med slutna ögon gled fram över dansgolvet som i trans, förhoppningsvis hög på livet och inte något annat.

Vissa ljusglimtar dök det upp ibland, som UFC-domaren Dan Miragliotta, Marcelo Yogui och den alltid lika trevlige Carlos Romero, men till slut insåg jag att det där med UNF och glad-jutsu inte var min grej. I ren desperation besökte jag ett påskläger i sanshou, men det var bara tränarna, mina kompisar Ola och Anders och jag som var där. Påskhelgen hade förlorat sin mystik. Men en tradition har vi kvar – att på Långfredagens träning utsätta varandra för det fruktade Crucifix-låset:

/Ulf