Ovanstående uppmaning stod under denna bild – som jag självklart inte tänker avslöja hur jag hittade. Det fick mig att tänka på hur det vi håller på med på klubben på felaktiga grunder ofta misstas för självförsvar, eller hur vi kampsportare ofta förväntas klä skott för våldsromantik och avarter skapade av tonårsgrabbar med Fight Club-komplex. För att kunna förklara vad jag menar måste jag använda mig av viss semantik – varning för filosofisk utläggning med andra ord.

I svenskan används ordet våld för att beskriva flera saker. Det kan å ena sidan handla om övergrepp som misshandel och våldtäkt, å andra sidan om polisers och ordningsvakters yrkesutövande då de kan använda sig av så mycket våld som situationen kräver. Det kan dessutom handla om våld mot till exempel kraniet med trauma som följd, frivilligt eller ej – Johnny Knoxvilles skalle har till exempel fått utstå en hel del våld i underhållningssyfte och han har gjort sig ett namn och en smärre förmögenhet på det.

I engelskan finns det två distinkta ord för det som vi svenskar kallar våld – violence och force – med helt olika betydelse. Violence innebär utan undantag någon form av övergrepp på sak eller person – eller sken därav. Force är antingen den rent fysiska kraften eller exempelvis en polis bruk av “necessary force”. Johny Knoxville har råkat ut för “blunt force trauma” på grund av idioti (sin egen och publikens) – inte till följd av övergrepp.

Denna distinktion gör för mig det hela glasklart. På den beryktade “gatan”, i krig, i våldsfilmer och pro-wrestling handlar det om våld som i violence (i de sistnämnda fallen påhittat sådant). I kampsporter handlar det om våld som i force. Allting är då frivilligt och handlar aldrig om att i första hand åsamka skada, utan om att “force the tapout”, att genom applicering av rätt kraft vid rätt tidpunkt och i rätt riktning tvinga motståndaren att inse sig besegrad eller bli överkörd.

När dessa vilt skilda begrepp samlas under ett och samma ord är det bäddat för missförstånd. Jag tror att det är därför jag av somliga bekanta förväntas hysa samma entusiasm för uppgörelser mellan fotbollshuliganer och kriminella gäng som jag känner inför nästa UFC-gala. Eller att jag på något sätt kan anses som ett dåligt inflytande på min sambos barn – som vet mer om ground n´pound än om offside i fotboll – när andra barn kan hyllas av sina föräldrar för att de med en regelvidrig tackling förpassar en motståndare till avbytarbänken.

Det där med självförsvar då? Tja, det förutsätter ju någon form av ofrivilligt våld eller hot därom. Många, inklusive jag själv en gång i tiden, söker sig till en början till kampsporter för att lära sig självförsvar. Ju snabbare man inser att det inte är det vi sysslar med desto bättre för alla parter. Självklart ger träning i applicerandet och undvikandet av kraft användbara färdigheter i det fysiska interagerandet med dina medmänniskor, men framförallt ger det blåmärken, brottaröron och glädje! Use the Force!

/Ulf