Som ni nu säkert börja ana lämnar jag ingen sten ouppvänd i sökandet efter de sämsta träningsmetoderna att ta efter och när jag väl är klar kommer ni, kära läsare, att ha ett komplett schema för hur ni inte bör lägga upp er träning. Vi har nu kommit till:

5. Den holländska sparringen

En av mina gamla tränare (han med den belgiska uppvärmningen och sportcigaretterna) befann sig faktiskt redan på 80-talet i Amsterdam för att träna stenhård thai- och kickboxning på Chakuriki, som då var fullkontaktfightingens Mekka i Europa. Han berättade att det varje vecka kom 100 nya potentiella medlemmar tíll klubben och att det på fredagen bara var max tio kvar. Varje pass bestod av fys-, säck- och mittsövningar i ett rasande tempo som sedan följdes av stenhård sparring. Om, eller snarare när, någon blev ordentligt sänkt under sparringen drog tränarna ut denna i klubbens reception och ringde efter en taxi. Detta pågick vecka efter vecka –  i nybörjargruppen – och enda chansen att flytta upp i den avancerade gruppen var att sänka alla de andra i gruppen. Väl där väntade flera regerande Europa- och världsmästare på att dela ut stryk sju dagar i veckan och två gånger på söndagar.

Att min tränares historier om denna tid kan vara något överdrivna och saltade med ett mått av hybris är nog inte osannolikt. Faktum kvarstår dock: I Holland sparras man hårt. Dynghårt till och med. Holländska fighters är överlag kända för att vara otroligt tuffa och för att kunna  både ta och ge en rejäl dos stryk. De är också ofta kända för att ha en enkelspårig och tråkig stil bestående av doktorns ordination av boxning och lowkicks. Frågan man kan ställa sig är om de blir så hårda av att sparra hårt, eller om det helt enkelt är så att det bara är de hårdaste av de hårda som pallar träningen? Och om det begränsade tekniska urvalet – och i min mening avsaknaden av taktisk fightingförmåga – beror på att man när man alltid sparrar med hälsan som insats helst väljer “säkra kort” eller om så kallade “cerebrala fighters” är lite för rädda om sitt cerebrum för att kunna träna i den miljön?

Bara för att något fungerar för att fåtal – eller till och med en person – behöver det inte betyda att det är en bra modell att följa för övriga som vill nå samma resultat. Hård sparring är absolut en del av träningen för den som vill fightas på hög nivå, men att alltid sparras hårt är såväl skadligt som hämmande för utvecklingen. Och bara för att det finns de som pallar det innebär inte att man ska apa efter – att Iggy Pop lever och frodas är väl inte ett tecken på att det är en bra idé att skjuta heroin och rulla sig i krossat glas? Han är troligtvis inte den ende som har försökt sig på denna kombination, men han är nog ensam om att ha fått förmånen att göra det flera gånger.

/Ulf