Det har nu blivit dags att avsluta min serie om kackiga träningsmetoder och om någon tycker att jag har gått för hårt åt andra nationers sportutövare så har turen nu kommit till vårt eget land. Det har blivit dags att i sömmarna syna:

7. Den svenska genvägen

På den tiden då Fighter Magazine inte skrev om MMA och fullkontaktfighting – utan var fylld med artiklar om skumma kung fu-doldisar på avlägsna bakgårdar eller hur många sparkar per sekund som George “Machine Gun Kick” Chung kunde utdela – minns jag en artikel som fick mig att känna att jag såg en glimt av framtiden. Artikeln handlade om “The Tefke Beep Test” – ett test som tagits fram av Tony Tefke som då var tränare för Tae Kwon Do-landslaget. TKD var precis på väg att bli olympisk idrott och därför hade man tagit fram ett test för att se vilken nivå en TKD-spelare befann sig på och om vederbörande platsade i landslaget.

Testet gick ut på att springa en kort sträcka och sedan skicka iväg en pitchagi (TKD:s motsvarighet till fotbollsspark). Efter en tidsintervall skulle ett pipljud signalera att det var dags att springa tillbaka och leverera en ny spark. Sedan sprang man fram och tillbaka längs med sträckan och sparkade alltmedan pipljudet kom med tätare intervall. Till slut kom man till en nivå där man inte längre hann med och där och då fick man ett mätbart resultat som visade hur bra man var på Tae Kwon Do. Detta var ju helt fantastiskt! I en tid då många fortfarande trodde på ki-krafter, ninjamagi och “Touch of Death” så hade Tony hittat ett sätt att – helt vetenskapligt – mäta hur bra en utövare var!

Jag pysslade då inte med TKD så jag tänkte inte mer på det förrän flera år senare när min dåvarande chef berättade att han tränade enligt ett beep-test. Han var nämligen fotbolls- och innebandydomare på hög nivå och han hade krav på sig att klara en viss nivå på testet för att få sin licens. Det visade sig med andra ord att den gode Tony inte hade varit särskilt innovativ, utan helt enkelt satt TKD-landslaget på exakt samma test som fotbollsdomarna redan gjorde, bara det att han lade till en fotbollsspark på varje sträcka (hepp!). Beep test är helt enkelt ett sätt att testa konditionsnivå på – Cooper-test är ett annat – som många idrotter använder sig av.

Inom vetenskapen är det viktigt med påtagliga och allra helst mätbara resultat. Detta gäller även inom sportvetenskapen. Problemet är att många idrotter – till exempel alla kampsporter – är väldigt komplexa och att det blir svårt att mäta en utövares nivå eftersom variablerna är så ofantligt många. En mätning av ett fysiskt attribut kan ge en fingervisning, men inte så mycket mer, och ett extremt attribut hos en framstående utövare behöver inte självklart göra alla andra som lägger sig till med detta attribut lika framgångsrika.

Svenska idrottstränare håller sig gärna ajour med de senaste forskningsrönen inom området och utsätter sina adepter för metoder som hämtade ur en science fiction-film i sin jakt på genvägen till den perfekte atleten. De verkar dock missa en hel del på vägen. Se på svenska fotbollslandslaget till exempel: Spelarna har följt en plan på planen sedan deras föräldrar första gången snörade på dem skorna. De tränar hårt och intensivt och deras träningsupplägg och spelsystem ändras ständigt i sökandet efter det utlimata. Ändå får de brallorna spelade av sig av ett landslag bestående av spelare som i många fall inte ens hade en riktig boll de första åren, utan spelade med hopbundna trasor på en sandstrand.

Tron på genvägar till framgång kommer alltid att finnas kvar hos oss. I viss mån kan den vara positiv – om den leder till vidareutveckling och effektivisering – men ibland kanske de där skumma kung fu-mästarna inte var så fel ute. Ibland är resan själva målet, och genvägar kan ofta bli senvägar. Med denna helt färska sensmoral avslutar jag för denna gång.

/Ulf