En vecka i paradiset
Luften är oerhört frisk. Havsbrisen vid stranden och bruset från vågorna är avslappnande. God, nyttig mat finns nära till hands och min hy är inte lika förtvivlat vit som för en dryg vecka sedan. Jag befinner mig på ön Koh Samui för att bara ha det bra i två veckor.
Från Bangkok når man ön efter en timmes flygtur med en rätt billig biljett. Det första jag reagerade på när jag klev av planet sent på kvällen förra lördagen var luften. Luften i Bangkok är väldigt förorenad på grund av den tunga trafiken och man märker en stor skillnad så fort man når kusten. Koh Samui, översatt kokosnötsön, är ett populärt resmål för turister från såväl Europa, Australien och Usa. Detta Thailand är väldigt olikt det jag tidigare stött på. Turistvärlden har en helt annan rytm jämfört med livet i Bangkok. Gatorna här kantas av massageparlörer, motorcykeluthyrningar och oräkneliga hotell och resorts. Till synes överallt finns påflugna försäljare som vill sälja allt ifrån fotmassage och hängmattor till glass och låtsastatueringar. Ganska ofta ropar damer med ovanligt kraftiga käkben och mörka röster på mig jag har misstankar om att de vill sälja nåt annat. Hur som helst är det härligt att få höra att man är älskad. Jag har inte riktigt vant mig vid detta men har i alla fall några väl inövade fraser för att på artigt sätt slippa tala affärer om silkesdukar med handmålade påfåglar osv.
Sedan tisdag förra veckan är jag incheckad på WMC Lamai Muay Thai Camp. Gymmet är beläget ganska centralt i staden men ändå lagom långt ifrån dess högintensiva epicentrum. Jag har varit lat med träningen under veckan och premierat att ligga på stranden och slappa samt att umgås med min mor och hennes fästman som också befunnit sig här på ön. WMC Lamai är verkligen ett internationellt gym. Jag har hittills stött på tre svenskar som tränar här. Dessutom kommer folk från Tyskland, Australien, England, Kroatien, Frankrike och listan kan göras betydligt längre. Lokalerna här är väldigt fina. Hela träningsytan täcks av en bekväm, blå pusselmatta. Detta känns välkommet då jag under tre månader tränat barfota på betonggolv. Det finns två boxningsringar och sju-åtta säckar. Dessutom finns ett fitnessanläggning väl utrustad med vikter och allehanda träningsredskap på motsatt sida av gatan. Intill fitnessanläggningen har gymmet även ett kafé där man kan avnjuta ett utbud av såväl traditionell thailändsk mat som en uppsjö av olika proteinshakes och “hälsosamma” fruktsmoothies.
Boendet har det jag behöver, inklusive TV och varmvatten men för mig fallerar gymmet på en ganska viktig punkt. Träningen håller inte alls samma kvalitet som jag vant mig vid på Eminent Air i Bangkok. Grupperna är enorma och i och med detta får man betydligt mindre tid med en tränare, rätta sig efter en lägre nivå av sparring och med lite personlig instruktion träna väldigt basal teknik. Mittshållningen blir enormt opersonlig då jag haft tio minuter per pass med olika tränare. Samtliga tre instruktörer jag jobbat med har till synes bara haft för avsikt att göra mig totalt slut och inte intresserat sig alls för min tekniska utveckling. Jag måste dessvärre sticka ut hakan och säga att detta gym är en turistfälla. Träningen är dessutom uppdelad, de som förbereder sig för match tränar samtidigt men inte i gruppen vilket tar bort ännu mer av den kvalitet man som västerlänning hoppas på då man tränar på ett thailändskt gym. Jag är oerhört glad att jag valt att träna i Bangkok och på Eminent Air istället för att stampa runt på stället I denna turistfälla. Om man vill ha den bästa träningen får man kanske ge upp sol och bad till förmån för sin utveckling inom sporten. Hade jag befunnit mig på detta gym under min fyra månader långa vistelse i landet hade jag varit ljusår längre bak I utvecklingen mot var jag är nu.
Centralt i Lamai finns en boxningsring omringad av barer. Under kvällen jag anlände hit tog jag mig en liten promenad och hörde ganska snart den välbekanta flöjten ackompanjerad av trummor och cymbaler som ljöd ut den tradionella thaiboxningsmusiken. Jag slog mig ned nära ringen i ett hav av turister för att se vad matcherna hade att erbjuda. Upplevelsen gav mig lite avsmak då matcherna i regel var ojämna. Den tekniska nivån var i vissa fall närmast obefintlig men mest störde jag mig på fulla europeer som skanderade ut burop, skrattade vid knock-outer och betedde sig allmänt illa inför något som jag anser ska behandlas med respekt, nämligen min idrott. Detta var ett riktigt uselt exempel på thaiboxning ur i stort sett alla perspektiv, det enda positiva var att de boxarna i alla fall betalades rikligt med dricks från publiken.
På ön Koh Samui finns två huvudsakliga turisorter. Lamai, där jag slagit mig ned, samt Chaweng. I Chaweng finns två lite större thaiboxningsarenor. I fredags besökte jag tillsammans med Lasse, mammas sambo, Chaweng Stadium för att kolla Muay Thai. Chaweng Stadium är en nybyggd och väldigt fin och fräsch anläggning som tar in ungefär 500 åskådare. Publiken utgjordes nästan uteslutande av turister och var under kvällen fylld till kanske två hundra platser. Jag och Lasse satt så mycket ringside som det går att komma. Matcherna var av varierande kvalitet, inte alls lika bra som i Bangkok men flera av dem var spännande och underhållande. Dessutom fanns ett för mig välbekant namn på programmet. För ungefär tre år sedan gick jag match mot Robin Roos från Västerås. Jag vann matchen på delat domslut men efter att arrangören utropat en applåd för Robin som bara var 16 år gammal kände jag mig lite mindre stolt över min vinst. Detta var ett misstag från arrangören då Robin som var junior inte ska få ställas mot senior i fullkontakt enligt regler från Svenska Muay Thaiförbundet. Robin hade dock inte låtit detta nederlag hindrat honom och gick nu efter sex månader i landet sin sjätte match på thailändsk mark. Robin styrde matchen med hårda slag och med hög intensitet tvingade han in sin thailändske motståndare i ringhörnorna. I rond två blev pressen för stor och Robin stod som segrare på teknisk knock out. Spännande hur liten världen kan te sig vara ibland. Det värmer även ni när man påminns om vilka band man kan knyta med en person som vid ett tidigare tillfälle tävlat mot. Det är något särskilt med fullkontaktsidrotter och den ödmjukhet och respekt som ofta döljs av dess tuffa, till synes våldsamma yttre.
Det är nu ganska exakt två veckor tills att jag åter igen sätter fot på svensk mark, om fem dagar reser jag tillbaka till Bangkok för att spendera min sista tid i landet på Eminent Air Gym. Nu ska jag slå på Channel 7 på TV:n på mitt rum och kolla när min vän Victor Nagbe tävlar i Max Muay Thai:s efterlängtade fyramansturnering.
Från en källare i Kristiansstad till strålkastarljus på Chaweng Stadium, Koh Samui, Thailand
Finbesök av min kära mamma
Igår anlände min mamma i sällskap med sin sambo Lasse till Bangkok. Jag mötte upp med dem på deras hotell vid turisttäta Nana (stadsdel). Det brukar normalt sett gå längre tid än tre månader mellan gångerna jag träffar mamma, trots detta kunde hon inte hålla tillbaka tårarna när vi sågs. Sådana kan mammor vara, helt underbara.
Efter en liten promenad i kvarteren kring deras hotell begav vi oss mot mina hemtrakter för att kolla in gymmet och mitt boende. Det slog mig igår hur lite tid jag faktiskt spenderat kring turiststråken i Bangkok. De som rest till Thailand och besökt Bangkok har förmodligen en helt annan bild av staden än jag fått. Jag tyckte att de turisttäta områdena kring Nana var helt galna. För mig är upplevelsen att bli påhoppad av hetsiga försäljare som vill pracka på en allt ifrån T-shirts av mindre autentiska kvalitetsvarumärken till mer användbara saker som knogjärn och nunchakus långt ifrån ett naturligt element i vardagen. I stadsdelen där jag bor är inte livet konstruerat för att tillgodose behoven hos enorma massor av turister från hela världen utan är väl det vanliga, eller om man så vill riktiga, Bangkok. I området där jag bor ser jag sällan några utlänningar som jag inte redan känner. Tempot är lugn och avslappnat i jämförelse med den höga pulsen i turistdjungeln och jag anser att man inte kan påstå att man upplevt Bangkok förrän man tagit del av båda sidorna av myntet. Med all säkerhet finns det fler sidor att se, så innan du avfärdar staden som en hektisk turiststopp innan man åker vidare till Phuket tycker jag att du bör se dig om lite.
Efter att stolt ha fått visa upp gymmet var dags för mig att träna. Efter träningen åkte jag tillbaka till Nana och åtnjöt i sällskap av mamma och Lasse en fantastisk middag. Tre månader är inte vansinnigt länge, men det kändes helt fantastiskt att få träffa ett par av sina nära. Jag smällde i mig en T-bone steak på närmare halvkilot ackompanjerad av fantastiska pommes frites och lökringar. Middagen avslutades sedan med ett par omgånger biljard och två Singha. Efter en riktigt härlig afton var jag tillbaka i min lägenhet kring klockan 23. Under kommande dag var jag helt vansinnigt sliten, två små öl I kombination med en löjligt stor köttbit och “sen hemkomst” sätter sina spår när man är van vid hård träning, en konstant sömncykel och väldigt sund kost. Kanske spelar faktumet att man är på fel sida av 25 också in.
Hur som helst är jag väldigt stolt över min mamma och hennes sambo. Idag har de nämligen med stor entusiasm och kämparanda genomfört ett hårt thaiboxningspass på Eminent Air Gym. Om ni inte tror mig så finns det bildbevis:
Handen på hjärtat nu, tror du att din mamma är lika tuff som min!? I så fall hoppas jag att du är lika stolt som jag är! Jag ber om ursäkt för att jag inte är solbrun, men jag kan med stor glädje rapportera att min fot är på bättringsvägen!
Tränarbyten, jättespektakel på Lumpinee och efterlängtat besök
Den gångna veckan har varit ganska lugn. Foten som jag stoltserade med i mitt förra inlägg har tyvärr inte repat sig så mycket. Den är svullen, stel och gör ont. Jag hur oroar mig lite över huruvida något är trasigt på riktigt men jag har bestämt mig för att ge det några dagar till innan jag oroar mig ordentligt. Under veckan har det därför blivit träning som inte involverar sparkar eller tvingar mig att röra så mycket på fötterna.
Visst kan det vara givande att isolera träningen ibland och fokusera på boxning, armbågar och knän men det blir lite trist i längden. Man vill ju så klart kunna träna allt. Men så är det ibland när man sysslar med idrott i någon form. Man kommer inte undan från att dra på sig skador ibland och då är det viktigt att låta dem läka och i bästa fall kan man träna på lite andra grejer.
Under den gångna veckan har jag slussats runt lite bland olika tränare. Thaopatong är som jag nämnde i mitt förra inlägg inte alltid helt hemma när det kommer till att minnas saker och ganska ofta händer det att han glömmer komma till gymmet. Dock kan han numera mitt namn, en bit på väg i alla fall. Därför har jag tränat en del med Santi. En riktigt duktig tränare som dessutom talar ganska mycket engelska. Under den korta tid jag jobbat med Santi har jag kommit underfund med flera bra saker särskilt när det kommer till armbågar som jag tidigare inte varit så bekant med. Santi har dock stuckit iväg på tränarjobb i Singapore så igår fick jag träna med Suriya. Suriya anses av flera vara den bäste tränaren på gymmet. Han är väldigt populär och därför hinner inte alla få chansen att jobba med honom.
En annan ganska viktig detalj är att vi västerlänningar är betydligt tyngre än en del av tränarna och att hålla plattor för någon som väger nästan tjugo kilo mer än en själv tär på krafterna. Jag ser ofta att flera av tränarna lindar armarna med bandage och lägger is på ömmande skador. En karriär som fighter och sedermera många år som tränare tär ordentligt på kroppen. Hur som helst var det en upplevelse att jobba mittsar med Suriya. Han pratar inte mycket engelska men är så enormt tydlig när han visar att man förstår direkt. Han var väldigt noggrann och blandade teknisk precision med massor av humor. Det märks att en tränare har rutin och erfarenhet när denne kan få en att slappna av och göra rätt bara genom att använda sin kroppshållning. Det var en häftig känsla att känna kemin och hur enkelt det var att förstå och göra rätt trots att jag inte tränat med denne förut.
I fredags var det helkväll på Lumpinee Stadium. Mr Somboon, gymmets ägare är även promotor och under fredagen gick galan“Suk Eminent Air” av stapeln. Tre av gymmets toppboxare: Rungubon, Neungthep och Satanfaa ställdes mot tufft motstånd. Det var minst sagt en högkvalitativ show, tidigare har jag bara varit på arenan på lördagar som bjuder på lite mindre tillställningar. I fredags var Lumpinee I sitt esse, fullpackat av människor och helt magiskt bra thaiboxning I ringen.
Gratis inträde för de som tränar på Eminent Air Gym var det också. En biljett kostar annars c:a 500 kr, en ordentlig slant I relation till hur mycket man betalar för exempelvis mat.
Först ut av representanterna från gymmet var Rungubon i match nummer 4. Total dominans ledde till en övertygande poängseger över Dokmaingern Por Pongsawang. Neungthep äntrade ringen i femte matchen iförd illrosa shorts med matchande vristskydd. Som om inte detta räckte för att markera sitt revir så rev han av en c:a fem minuter lång wai khru (uppvärmningsdans) och bjöd på stort publikfrieri. Nuengthep vann även han övertygande, denna gång mot Gengla Por Pekko. Sist ut var Satanfaa i sitt fjärde möte med rivalen Wisanlek Seatransferry. Normalt sett brukar de första två ronderna gå i ett ganska lugnt och avslappnat tempo. Wisanlek inledde direkt med en hård och välriktad frontspark precis då domarens hand svept förbi mellan boxarna för att signalera att matchen börjat och det gjorde den med besked. De första fyra ronderna var totalt krig. Inför sista ronden var båda boxarna ordentligt tilltyglade. Satanfaa med ett ordentligt cut över näsryggen och ett matchande ovanför ögonbrynet. Wisanlek hade problem med ett cut i ögonbrynet som pumpade ut blod och skymde sikten. Detta skulle dock inte slöa ned de båda. Satanfaas spektakulära returmöte med Wisanlek finner ni nedan. Att få uppleva dessa matcher tillsammans med en stor skara medsupportrar från ringhörnan var en grymt häftig känsla och jag tror att jag fått uppleva Lumpinee Stadium när det är som absolut bäst.
Samtliga av Sagamiboxarna I röd ringhörna.
Imorgon får jag efterlängtat besök. Ingen mindre än min älskade lilla mamma kommer till Bangkok och hälsar på! Ha det bäst där hemma! Gilla och dela min blogg! Jag saknar er!
Matförgiftning och ont i tån
Det är nu exakt sex veckor kvar tills det är dags för mig att bege mig hemåt igen. Inte helt oväntat att man reagerar på att tiden rusar förbi. Den gångna veckan har minst sagt haft sina toppar och dalar för Kalle långt här borta i öst. Inledningen får jag nog lov att räkna som en ganska fet dal.
Förra söndagen kring den här tiden började jag känna mig en aning illamående. Jag trodde först att jag druckit för dåligt, vilket ofta brukar vara fallet. Det kan framstå som närmast sinnesjuka mängder dryck man behöver konsumera för att kunna prestera när man tränar i det här klimatet. Ganska snart insåg jag dock att min hoppfulla hypotes var felaktig. Resten av eftermiddagen och kommande natt var ett marathonlopp mellan sängen och badrummet. När man ligger huttrande i fosterställning på ett badrumsgolv och kräks känner man sig oerhört liten och det var för att uttrycka sig milt en mindre uppfriskande upplevelse. När jag ställde mig på vågen dagen efter visade den 73,3. Jag hade med andra ord tappat c:a fyra kilo under dygnet som passerat och det skulle visa sig att det var en lång väg tillbaka till någon typ av form för träning.
Matförgiftning är som de flesta av er vet ingen rolig historia. När jag äter här är det oftast mat från en dam som bor här på gatan eller så är det gatumat som lagas från trottoarkanten. Ironin i denna historia är att jag åkt på denna åkomma efter att ha käkat lunch på en restaurang. Det dröjde fram till onsdag innan jag började känna mig som vanligt igen. “Som vanligt” räcker dock inte riktigt när man förbereder sig inför en tuff match. Matchen som skulle gått ikväll på Rajadamnern Stadium fick ställas in. Det kändes jättetråkigt men det fanns noll chans för mig att komma tillbaka och vara stark nog för att fightas idag. I dagarna som varit har jag tränat förhållandevis lugnt. Jag har sovit ut på dagarna och endast tränat under eftermiddagen. Jag har nog dock börjat smälta att jag missade matchen. Däremot känner jag mig för tillfället inte så där galet revanschsugen som jag gjorde när jag matchtränade. Därför har jag inte tagit sikte på något nytt datum utan valt att bara njuta av träningen och få tillfälle att göra lite mer långsiktig utveckling. Träningen inför match riktas till stor del till att toppa formen genom att öka styrka, explosivitet och kondition. Det jag hoppas få med mig hem är framför allt lite mer teknik, vilket kräver lite annan typ av träning. Jag har som sagt fått bearbeta en aning men tidigare i veckan hade jag några dagar då jag var ordentligt nere.
Det ser dock ut som om det blir ett par lugna dagar som inleder veckan. Anledningen till detta sitter i min vänsterfot. Under clinchträningen igår fastnade jag i ett snöre som separerar ringrepen. Samtidigt blev jag kastad av min träningspartner och snöret gjorde en liten fuling på mina tår. Men nej! Jag lät mig inte besegras av ett snöre och tränade på utan att tårna störde mig så mycket. Jag hoppas att det inte blir långvarigt men när jag gick upp i morse var min vänstra fot så här fin och gör dessutom ganska ont:
I skrivandets stund är jag ganska nyligen hemkommen från barberaren. Där kollade jag på några av dagens matcher från Channel 7 Stadium och blev prydligt ombonad med rakkniv. Det var flera bra matcher särskilt av de lite tyngre killarna på matchkortet. Idag är jag dock ljusår mer intresserad av matcherna på källarträffen i Varberg där mina vänner, träningskamrater och elever Alexandra Andersröd och David Åkesson fightas. Chok dee!!!
Train, eat and sleep mode
Natten till igår regnade det något förskräckligt. Gatan där jag bor och där gymmet ligger, låg begravt under c:a två decimeter vatten som jag fick vada igenom för att ta mig till träningen igår morse.
Löprundan som inleder dagen var dock fri från ofrivilliga bad. Löpningen gör vi på morgonen ett par gator ifrån gymmet. För att ta sig dit korsar man en kanal som är minst sagt av det mindre trevliga slaget. Det är nämligen avloppsvatten och en simtur där skulle innebära raka vägen till sjukan där man får matas med allehanda spännande, receptbelagda läkemedel. Intill kanalen på väg till Sukhumvit soi 101 där vi springer ligger en annan fightinganläggning. Denna i form av några plåtskjul och en inhägnad där man föder upp tuppar för tuppfäktningsspektakel. Förra veckan höll jag nästan på att ramla i kanalen då en varan på c:a 1,5 meter korsade vägen framför mig.
Min vanliga tränare Supachai eller Sam som han kallas är för tillfället bortrest och arbetar som tränare i Korea. Därför har jag tilldelats en ny tränare. Min nye tränare Thaopatong är före detta Lumpinee champion med imponerande 400+ matcher i bagaget efter sin långa karriär som fighter. Sin sista match gick han för c:a ett år sedan. Thaopatong är riktigt tuff och han kör slut på mig under varje pass, han är en oerhört kompetent tränare, dock en aning glömsk. En karriär av den kalibern kan dessvärre sätta sina spår och som vi alla vet är trubbigt våld mot huvudet inte så hälsosamt som man skulle kunna önska. Några smällar för mycket har bland annat gett upphov till att han minst två gånger om dagen behöver fråga vad jag heter. Jag tränar nu stenhårt inför den 10:e november. Då ska jag nämligen fightas igen! Denna gång blir det inte Lumpinee Stadium men istället nästa välkända arena i ordningen, Rajadamnern Stadium. Den här matchen ska jag vinna. Misslyckandet i förra matchen sitter djupt inetsat och jag behöver göra en riktigt bra insats för att få tillbaka mitt självförtroende. Förberedelsarna är tyngre än någonsin men jag biter ihop för jag vill upp i ringen igen och bevisa för mig själv att jag är här av en anledning. Visst är jag här för att lära mig och få erfarenhet men helt ärligt, att vinna är ändå det som sporrar mest.
Här kommer en liten uppföljning av tidigare inlägg: Min träningskamrat Victor besegrades av Saenchai på poäng i torsdags. Saenchai anses av många vara den bästa thaiboxaren i världen. En kommentar som kanske dyker upp ofta i mina inlägg. Saenchai är dock nummer ett oavsett viktklass, organisation eller årtionde. Victor gjorde en riktigt bra match men det är snudd på omöjligt att besegra thailändaren. Det är nästan löjligt hur hela tävlingsupplägget inför galan som matchen gick på verkar arbeta för att thailändarna ska gå vinnande ur matcherna. Så fort Victor fick övertag i clinchen bröts den och en av ronderna gick till vila efter bara 1 minut och 55 sekunder trots att ronderna ska vara 3 minuter. Detta då Saenchai ledde på poäng och man ville uppenbarligen försvara hans anseende och inte riskera en förlust. Bprakaipetch som försvann från gymmet för några veckor sedan tillsammans med sin lillebror och kusin har dessvärre inte synts till och visar inga tecken på planer om att återvända.
I övrigt knallar livet på här en vanlig dag kan se ut ungefär så här:
07.00 – c:a 7 km löpning. Sedan 5×5 minuter sparring följt av 4×5 minuter mitts. Avslutningsvis några ronder på säck följt av skivstångsövningar och sit-ups.
10.30 – Lunch. Efter lunch brukar jag ta en promenad och köpa lite frukt. Ananas, melon och mango blev dagens mellanmål. Sedan blir det vila med förhoppningsvis någon timmes sömn innan eftermiddagen.
15.00 – c:a 5 km löpning följt av hopprep. Efter 30 minuters clinch är det dags för mitts igen följt av säck. För att avrunda blir det en löprunda på c:a 5-8 km följt av sit-ups.
18.00 – Middag. Efter middagen är jag oftast ganska trött, kanske tar jag en promenad och hänger med de andra boxarna innan jag retirerar till min lägenhet och läser, kollar serier eller spelar gitarr. Vid tiosnåret brukar jag köra en yogarutin på 20 minuter och sedan en dusch innan jag går till sängs för att vila upp mig inför kommande dag.
Som sagt, ungefär så ser min vardag ut. En aning repetitiv men det är den ju å andra sidan där hemma med. Att boxas här är minst lika mycket ett jobb som hemma, ungefär som att vara musiklärare fast med mera slag och sparkar. Jag ser verkligen fram emot min match och känner mig oerhört lyckligt lottad över att få chansen att fightas på de två absolut mest anrika thaiboxningsarenorna i världen under min vistelse här. Rajadamnern är Bangkoks äldsta arena och har bjudit på Muay Thai-spektakel sedan den 23:e december 1945. Nu börjar det bli hög tid för mig att dra på mig mina barfotadojor och sticka ut och springa, det är söndag idag men det blir ingen vila innan matchdagen!
Hård träning, små citrusfrukter och apfula kläder
Även om man trivs väldigt bra borta så är det svårt att komma ifrån hemlängtan. Dock har jag i dagarna lyckats bli kvitt vissa av symptomen av denna hemska sjukdom. Jag har nämligen hittat det bästa med den svenska hösten fem minuter från mitt hem. Satsumas, mandariner, clementiner eller vad man nu väljer att kalla dem. Det är hur som helst precis den lite surare, syrligare varianten som under tidig höst ,för en alldeles för kort tid framåt, lockar i frukt och grönt diskarna där hemma. Träningen här går bra. Jag utvecklas tekniskt, men framför allt är fysiken på topp.
Träningen här är precis som hemma inte direkt hjärnkirurgi. Hemma finns det oftast dock möjlighet för lite mer diskussion och ideér kring intrikata detaljer i vissa tekniker. Här får man enkel coaching i form av “Haha no power!”, “Harder!”, “Faster!”, “Swinging!”(rotera höften ordentligt så du får tyngd i tekniken). Man spenderar oerhört mycket tid med att repetera och få teknikerna perfekta men fokus ligger på explosivitet och kraft. Mentaliteten här är att lära sig genom att göra och sällan får man instruktioner av teoretisk karaktär. Detta är så klart både på gott och ont eftersom vi alla lär oss på olika sätt men för att få perfekt teknik och lära sig förstå den måste man repetera den till förbannelse. Träningen här är på flera håll långt ifrån vad vi i väst skulle anse var den optimala och följer sällan välutbildade träningsgurus åsikter om vägen till den hälsosam och givande träning. Men träningsmängden, tempot och ansträngningen förbereder inte bara kroppen för prestation utan även psyket. Inför match brottas man alltid med nervositet och stress i form av negativa tankar som ständigt gör sig påminda. En av de tankar som är roten till mycket av den nervositet jag brukar ha hemma är: Tänk om jag tar slut!? Tänk om jag tidigt i matchen får slut på lungkapacitet, kraft och energi och ställs inför den skräckslagande känslan att det är två ronder kvar. Den oron minskar betydligt här nere trots att matcherna är 5 ronder a 3 minuter och matcherna hemma ofta kan vara 5×2. Man blir stark och tuff av träningen även om det inte är den optimala ur alla synvinklar. Konceptet “Håll käften och ge järnet” har för mig tidigare varit ganska smalt och i viss mån korkat men jag har nu börjat förstå och till och med lärt mig uppskatta syftet med det. Ibland måste man se på det man gör ur andra synvinklar, min syn på thaiboxning har präglats en aning av ett akademiskt synsätt där jag velat bryta ned och förstå vilka element som är som är tongivande innan jag ens försökt mig på en teknik. Detta kommer jag inte släppa, men jag har här lärt mig att se på och förstå min idrott ur ett annat perspektiv och det kommer jag verkligen att ta med mig hem. Det är trots allt Muay Thai och inte hjärnkirurgi eller kärnfysik men olika perspektiv behövs för att göra sporten komplett och för att få den att utvecklas.
På marknaden fann jag inte bara satsumas! Mitt bland alla rader av främmande maträtter och exotiska frukter hittade jag dessa. Här kommer som utlovat en bild på plagget.
Det är något i dess fulhet som tilltalade något inom mig. Sällan har jag kännt en sådan dragning till att köpa något och jag förvånade mig själv över att det var detta som gav upphov till det. För 89 Baht (c:a 18kr) fick jag vad jag tror är det fulaste plagg jag någonsin klätt mig i.
Som utlovat kommer här även lite andra bilder. Det är ett litet axplock av bilder från gymmet samt en liten inblick bakom kuliserna på Lumpinee Stadium, världens mest kända thaiboxningsarena. Bilderna är tagna i lördags då min vän Claudio “Amoruso” Sagami vann på enhälligt domslut mot en thailändare med dryga hundra matcher under bältet. Sedan ångra veckor tillbaka gästas även gymmet av amerikanen Ognjen Topic. Ognjen som till vardags huserar i New Jersey chockade thaiboxningsvärlden när han med endast nio proffsmatcher I bagaget utklassade thailändaren Paowarit Sasiprapa, den sistnämnda med dryga 150 matchers erfarenhet. Matchen som gick i våras spred sig som en löpeld genom fightingvärlden och slutade så småningom om med vinst på KO för Ognjen. En talangfull och duktig fighter denne amerikan men vad som smäller ännu högre i min bok är att han även är riktigt trevlig. Slutligen innan ni får avnjuta lite bilder ska jag lämna er med en liten cliffhanger. I nästa inlägg kommer jag avslöja något spännande som rör just mig! Ha det bra och gilla och dela min blogg!
Cash is king
Här i Thailand finns det många seder, traditioner och element i vardagen som skiljer sig markant ifrån livet hemma. Dessa olikheter kan vara religiösa seder eller sociala normer av olika slag men något som jag tycker utmärker sig tydligt är thailändarnas förhållningssätt till pengar.
Här finns en premiärminister men det är i grund och botten kungen som styr allt, det är nämligen hans ansikte som är tryckt på sedlarna. Jag säger inte att pengar har mindre betydelse hemma men i landet lagom hymlar man med det på ett annat sätt. Kapitalism är för mig förknippat med något lite fult och pengar är i vissa sociala sammanhang något av ett tabubelagt samtalsämne. Här är folket öppna med att pengarna är det som styr, man skapar sig inga illusioner om varför man sysslar med det man gör.
Innan jag kom hit visste jag att thaiboxningen i hög utsträckning styrs av vadslagning. Det må låta en aning naivt men jag måste erkänna att jag tycker det är lite sorgligt när jag väl insett hur stor inverkan det faktiskt har på sporten. När jag själv gick match för några veckor sedan blev jag bakom kulisserna uppvaktat av spelare som ville erbjuda mig pengar för att kunna styra oddsen i sin riktning. Spelarna och publiken har tillgång till hela området bakom scenen på arenan och det är helt och hållet accepterat att vadslagningshajarna samtalar med boxarna. Dagen efter att jag gått match på Lumpinee besökte jag Channel 7 Stadium där Um en av gymmets yngre förmågor hade match. Channel 7 är en betydligt mindre arena jämfört med Lumpinee men stämningen och ljudnivån var helt absurd. Det verkade som att i stort sett hela arenan spelade på matcherna. Sedelbuntar seglade kors och tvärs genom lokalen som motorcyklar genom Bangkoks rusningstrafik. Vissa av vadslagarna hade programblad i ena handen och fyra, fem mobiltelefoner i den andra som de ständigt skrek in i och på något ofattbart sett skapades en ordning i det till synes hejdlösa kaoset. Jag fick stå i hörnan tillsammans med coacherna vilket gav upphov till flera intressanta upplevelser. Spelarna hade nämligen full tillgång till hörnan och gav sin coachning under tiden sekonderna gav sin. Förmodligen var coachningen från vadslagarna proppfull av erbjudanden av suspekt karaktär men vad som jag reagerade starkast på var att boxarna spenderade mer tid av rondvilan med ansiktet vänt mot dessa istället för sina egna coacher. Idiotiskt kan man kanske tycka men boxarna här måste man som boxare hålla sig väl med spelarna. Det är nämligen vadslagning och pengar som styr thaiboxningen till hundra procent. Ytterst få av thailändarna i publiken är på plats för att njuta av en sport som de uppskattar. Boxarna själva måste givetvis ha en passion för sporten för att arbeta så hårt som de gör men även för dem så grundar det sig i pengar. Man vill bli ett stort namn främst för att pengarna växer och inte lika mycket för ära och berömmelse. När man är född och uppväxt i ett välbärgat land där idrotten till största delen drivs av ideella, ickevinstdrivande föreningar där leenden och uppskattning är betalningen man får för sin arbetsinsats är det inledningsvis svårt att greppa en sådan kulturell motpol. Hur sorgligt det än må låta och även om det givetvis finns uppskattning för sporten för dess finess och skönhet på en del håll så skulle det inte finnas någon thaiboxning om det inte vore för spelandet. Jag har inte blivit cynisk av min vistelse här men rent krasst så är det kärleken till pengar som driver sporten och inte kärleken till sporten i sig.
I ett tidigare inlägg jämförde jag boxarnas anseende med synen man har på en travhäst. Under mitt besök på Channel 7 Stadium förstärktes denna uppfattning ytterligare. När spelarna blivit varse om att jag också var boxare var det omedelbart fritt fram för dem att komma och klämma på mig och göra en bedömning av min kroppsform och muskelmassa för att förse sig med information om huruvida jag var värd att tänkas satsa pengar på. Jag kände mig inte förolämpad, men i retrospekt är det kanske något som skulle anses vara förnedrande hemma. Hemma hade jag nog inte accepterat att äldre män på en offentlig plats helt ogenerat står och klämmer mig över hela kroppen. Ja, jag menar hela kroppen. Utan att nämna några namn kan jag berätta att en boxare öppet berättade för mig hur denne med avsikt förlorade de två första ronderna av sin senaste match för att styra oddsen i spelandet. Detta på instruktioner av en person som han inte hade möjlighet att säga nej till. Liknande uppgörelser görs hela tiden på stans arenor och jag blir som passionerad entusiast upprörd över hur respekten för idrotten upplöses helt och hållet till förmån för pengar. All form av hasardspel är dessutom olagligt i Thailand. Vadslagningen på arenorna är dock så stor att man valt att titta åt ett annat håll och det är både på gott och ont för vår kära sport.
Med mig är det bara fint i övrigt och jag återkommer väldigt snart med en lite mer ingående rapport om vad jag sysslat med senaste veckan. Bilder utlovas! Ta hand om er!
Mancolds – ibland finns det värre problem
Jämmer och elände! Här var man förkyld igen. Det är inte så hemskt i sig men jag kan ju inte träna ordentligt med ont i halsen och snorig näsa. I en vardag där allt kretsar kring träning blir man en aning rastlös om man helt plötsligt inte kan träna alls. Dock är min förkylning ett struntproblem om man jämför med andra tråkigheter som just nu pågår i min omgivning.
Det har varit lite drama på gymmet de senaste dagarna. Under en fotografering med tidningen Muay Siam häromdagen skojade Mr. Somboon lite elakt med en av boxarna. Han sa till Bprakaipetch att denne inte fick stå intill honom på fotot eftersom han förlorat sin senaste match. “Skämtet” visade sig ha tagit hårdare på Bprakaipetch än man hade kunnat ana. Dagen efter hade nämligen denne i följe med sin yngre bror Bprakaipetchlek (direkt översatt lille Bprakaipetch) och kusinen Um lämnat gymmet. Thailändarna är ett oerhört stolt folk och Bprakaipetch var uppenbarligen väldigt förolämpad av detta. Detta tycker jag är väldigt tråkigt. Förhoppningsvis kommer dispyten att lösa sig så småningom men enligt de andra på gymmet är detta ett stort svek mot gymmet och kan betyda slutet för dennes lysande karriär. Bprakaipetch är 21 år gammal, inte 16 som jag skrivit i ett tidigare inlägg. Han föddes med en missbildning och har ingen vänsterhand. Trots detta har han kommit långt i sin karriär och kan leva gott på boxningen. Hans genomsnittliga gage för en match är c:a 50.000 Baht. 50% av gaget går direkt till gymmet och 10% till hans tränare, men detta är dock en ansenlig summa pengar för en boxare. De återstående 20.000 motsvarar c:a 5000 kr och är ganska exakt motsvarande en genomsnittslön för en lärarprofessor här. Då är detta en match. Det som gör att det blir ännu mer tråkigt är att han på grund av sitt handikapp inte kommer kunna få ett jobb utanför boxningen. Det finns inga sociala skyddsnät här och arbetsgivare tar sig inte an folk av välgörenhet. Som om eländet inte vore nog så är båda hans föräldrar döda och han har inget släkt att återvända till. Han kan ej heller fortsätta boxas för ett annat gym eftersom han har kontrakt med Eminent Air Gym. Om han skulle tävla för ett annat gym så skulle gymmet först och främst behöva köpa loss honom från sitt kontrakt här. Något som skulle kosta dem enorma summor och Bprakaipetch skulle behöva gå ett femtontal matcher gratis för ett nytt gym för att kunna köpa ut sig. Man förstår varför det är ovanligt att gymmen köper boxare av varandra. Istället hämtar man talangfulla boxare ifrån de fattigare delarna av landet och betalar struntsummor till deras hemgym. Isaan i nordöstra Thailand är landets fattigaste område. I stort sett samtliga av gymmets boxare härstammar därifrån. Sammanfattningsvis så är det enda vettiga alternativet att Bprakaipetch återvänder, sväljer sin stolthet, ber om ursäkt och tar sig an konsekvenserna som det innebär att ha stuckit. Han har trots allt tagit med sig sin bror och sin kusin som även de nu är arbetslösa och har usla framtidsutsikter.
Allt är inte bara elände dock. Flera av gymmets boxare går riktigt bra just nu. Muay Siam, thaiboxningsmagasinet som besökte gymmet var här för att göra ett reportage om främst Satanfaa. Satanfaa är champion på Channel 7 stadium och har försvarat sin titel vid otroliga sju tillfällen. Detta har gjort honom legendarisk på den ansedda arenan och han fick för några veckor sedan mottaga en kavaj som symbol för sin bragd. Mina träningskamrater Claudio och Victor tränar på och ser starka ut. Igår firade vi Victors 20 årsdag med att gå ut ett gäng och käka middag. Eftersom jag inte tränat när jag varit förkyld har jag fått tillfälle att ta lite foton från träningen. Jag har även insett att man kan leka lite med färgerna, håll till godo, jag kanske blir bättre på det så småningom. Ta nu hand om varandra där hemma!
Stora grejer på gång för farangerna på Eminent Air
Efter sex veckor här känns det som att jag är ganska hemma. Jag trivs alldeles utmärkt med mina tränare, träningskamrater och folk runt omkring gymmet. Initialt så var min tanke med resan att ta mig runt och testa ett gäng olika gym. Den idén försvann ganska tidigt. I och med att jag vill fortsätta tävla för gymmet känns det vettigare att stanna här där jag trivs med träningen och är bekväm med omgivningen. Dessutom är lojaliteten till gymmet något som man tar på stort allvar.
Man kan inte studsa runt mellan olika gym och förvänta sig att det inte ska sticka I ögonen på folk. Det tar dessutom ganska lång tid att göra avtryck här. De andra boxarna är vana vid att folk kommer och går. Vissa utlänningar kommer och stannar någon vecka eller ibland bara ett par dagar så jag kan förstå att alla inte anstränger sig till hundra för att lära känna nya ansikten. Så istället för att bara skrapa på ytan och ta del av artighet känns det betydligt mer givande för mig att bli kvar och faktiskt lära känna människorna här. Att knyta ett fåtal starka band här istället för att uppleva kvantiteten av stans stora gym och träffa folk som inte kommer ihåg mig nästa gång jag kommer på besök. Dock har jag för avsikt att kanske i smyg spana in några andra gym så småningom, kanske främst för lite kändis-spotting men även för att få uppleva hur träningen kan se olika ut.
De senaste dagarna har jag fortsatt vara lite lat, jag har slarvat med att träna morgonblocken och har njutit av att slakta böcker på löpande band och plinkat på min gitarr istället. Tre timmar thaiboxning om dagen är faktiskt rätt utvecklande bara det. Men räds inte gott folk, jag kommer snart ta mig i kragen igen och köra hårt även på morgonen. Tänk då att när klockan är två på morgonen och ni ligger och sussar så är jag ute och springer fram och tillbaka längs Sukhumvit soi 101 I en morgonsol som redan tvingat upp termometern på 30 grader.
Eftersom min förra match inte riktigt fick den utgång jag hoppats på får jag inte tävla förrän en månad efter matchdatumet. Det ställer till det lite eftersom nästa tillfälle för mig att gå match sammanfaller med att jag måste korsa gränsen för att förnya mitt visum. Den 28:e kommer jag att bege mig söderut och sedan korsa gränsen över till Malaysia som planen ser ut nu. Den 31:a ska min träningskamrat Victor Sagami tävla i Hat Yai och då ska jag vara på plats ringside för att heja. Jag tränar främst med Victor och Claudio eftersom vi väger ungefär lika mycket. Thailändarna är ju så pass mycket mindre. Men det finns undantag bland thailändarna också. För oss västerlänningar är de mer välkända thailändska boxarna av det lite tyngre virket. Detta eftersom killarna runt 70 kg tävlar mer internationellt.
Saenchai är exempelvis ett välkänt namn inom thaiboxningskretsar. Victor som i sin senaste match förlorade på poäng mot legendaren Somrak Kamsing tar sig den 31:a oktober an giganten Saenchai en match som utan tvekan är Victors tuffaste i karriären, åtminstone på pappret.
Victor “Hot Chili” Nagbe Sagami är bara 19 år gammal men har redan skördat vinster över bland annat fransmannen Fabio Pinca och kan stoltsera med att vara Max Muay Thai Champion efter att han besegrat denne i finalen av en fyra man turnering. Victor är ursprungligen från Melbourne i Australien men kom till Eminent Air Gym för drygt ett år sedan efter att ha vunnit det mesta man kan ta sig an I hemlandet.
Claudio Amaruso Sagami är 25 år gammal och är från Bari i södra Italien. Han tävlar i -70kg och har dryga 50 professionella matcher i bagaget. Innan dess hade han vid 19 års ålder hunnit med att bli italiensk mästare och europeisk amatörmästare. Claudio går match på Lumpinee nu på lördag. Det blir hans första match på två månader och han ser fram emot det inte minst för gaget. Man glömmer lätt när man tränar och umgås så mycket att man är här på helt olika villkor. Claudio och Victor lever på thaiboxningen och precis som thailändarna på gymmet är de beroende av tävlingsgage för att överleva. Innan jag kom hit och under den första tiden jag spenderade här kände jag en typ av avundsjuka på de som lever på sporten. Att det har så goda förutsättningar att utvecklas och får syssla med det de gillar allra mest. Att leva sin dröm. Jag är inte avundsjuk längre utan är väldigt glad och tacksam att jag har en utbildning och en trygghet hemma i Sverige och att jag kan syssla med min idrott på mina egna villkor när jag har lust och inte för att jag måste. Livet som thaiboxare är hårt och både finansiellt och hälsomässigt väldigt osäkert. Killarna som fightas här är unga nu, de tjänar så de klarar sig men när de är för gamla och för trasiga för att fortsätta tävla är alternativen få. Många, precis som samtliga tränare här fortsätter sin karriär inom sporten genom att instruera.
I Thailand har thaiboxning inte riktigt det anseende som många västerländska utövare kanske antar. Vissa boxare är superstjärnor men boxarna generellt kan ur allmänhetens ögon verka mer som travhästar än atleter. Publikintresset på arenorna kretsar i stor utsträckning kring vadslagningen. Thaiboxningen är i Thailand en underklassens sport även om den för oss hemma i Sverige är en populär träningsform hos alla möjliga.
Som ni ser är jag dessvärre en bedrövlig fotograf och det ber jag om ursäkt för, men det är lättare sagt en gjort att få till bra actionbilder. Ha det fint så hörs vi snart!
Om att slåss som en tjej
Det har varit lite tyst en stund från mitt hörn av världen. Detta innebär inte att jag inte upplevt något som jag tycker är värt att berätta utan mest på grund av en liten motivationsbrist inte bara blogganden utan över lag. Under den senaste veckan har jag brottats en del med hemlängtan, saknad av nära och kära och har haft lite svårt med drivet inför träning. Därför har jag de senaste dagarna valt att ta det lite lugnt och samla energi.
Jag har bara tränat eftermiddagsblocken och försökt ha roligt och njuta av träningen istället för att bara se det som ett nödvändigt ont inför match. Så som det lätt kan bli när man under en kort period överdoserar på något. Det kommer alltid komma tillfällen då lusten sviker en och ibland är det nog bättre att ta det lite lugnt, läka ihop både mentalt och fysiskt och vänta in inspirationen. Alternativet är att köra på, gå i bitar och kanske tröttna totalt. Jag har istället tagit igen mig en aning med hjälp av en nyinförskaffad gitarr och lite spännande läsning. Det har verkligen gjort gott och jag känner att suget inför att ställa mig inför en ny utmaning är på väg tillbaka.
Jag har faktiskt vid ett tillfälle efter en match fått höra av retstickan till coach att jag boxades som en tjej. Något som personen i fråga snart tog tillbaka då han efter lite eftertanke kom att tänka på att det finns kvinnliga fighters som är ordentligt tuffa, explosiva och obehagliga.
I tisdags var eftermiddagsträningen inställd. Detta till följd av galan WMA – World Muay Thai Angels. Hela Eminent Air Gym begav sig till Central Plaza för att stödja IFMA:s/WMC:s (Internationella thaiboxningsorganisationer) nya storsatsning på damthaiboxning. Personligen hade jag dessvärre inte sett eller hört något om galan innan tisdagseftermiddagen, detta trots att jag tycker mig ha ganska god koll på stora internationella händelser inom sporten. WMA är hur som helst en tävling som består av 16 tjejer från hela världen. Sverige är givetvis representerade. Teresa Wintermyr som påbörjade sin professionella karriär redan 2005 och innehar WMC-bältet i sin viktklass representerar vårt avlånga land. WMC-bältet är den högst ansedda professionella världsmästartiteln inom thaiboxning. Detta till trots så var Teresa för mig ett okänt namn fram till galan. Teresa är baserad i Phuket och har inte fightats på hemmaplan i någon större utsträckning så där har vi svaret på min bristfälliga namnkunnighet. Personligen tycker jag att satsningen är oerhört välkommen. Givetvis måste tjejerna lyftas fram. Dock har galan kritiserats för att också vara en skönhetstävling, något som egentligen kommit av missförstånd I översättningen. På thai heter galan något som översätts till ungefär “Beautiful Muay Thai”. Jag kan som västerlänning tycka att damsektionen inom Muay Thai borde vara längre i evolutionen i dess hemland. De rosa logotyperna och bilderna på boxarna i full sminkning till trots så tror jag att detta är en satsning som kommer vara positiv för sportens utveckling. Det undgick nämligen ingen i lokalen att det var riktiga fighters som gjorde upp i ringen och inga poserande fotomodeller som var där för att se fina ut. Jag var riktigt imponerad av en match mellan Frankrike och Polen, helt galet tuff, oklanderlig teknik och högt tempo rakt igenom. Polskan var den som drev fighten medan fransyskan höll sig kall och träffade med sparkar. Polskan tog dock igen det med grym boxning och vann till slut på poäng. Även Teresa Wintermyr vann sin match och är därmed vidare i turneringen som kommer utspela sig vid ytterligare två tillfällen innan vinnaren koras. Jag vill även passa på att ge Mr Somboon, ägaren till Eminent Air Gym en eloge för att han ställde in träningen och tog med alla på gymmet till galan. Med den gesten tycker jag verkligen att han visar stöd för thaiboxningen på damsidan. Detta då det under min vistelse inte skett något avbrott i träningen under tävlingar för herrar. Hemma i Sverige är landslaget väldigt starka på damsidan där vi har en handfull riktigt grymma fighters.
Här är en intervju med Teresa där hon berättar om livet som proffsfighter i Thailand. Villkoren som tjej är lite annorlunda och framstår för mig som tuffare:http://www.milkblitzstreetbomb.com/muay-thai/interview-wmc-champion-teresa-wintermyr/
Min gymkompis, världsmästaren och psykologidoktoranden Melissa Ray har fightats en hel del både i och utanför Thailand. Här berättar Melissa lite mer om hur livet kan se ut för kvinnliga fighters: http://www.youtube.com/watch?v=DFQklYKq7AQ
Spana också in Melissas site www.muaythaionthebrain.com, den finns även på fb där den uppdateras flitigare.
På gymmet händer det andra spännande saker. Mina två träningspartners Claudio och Victor står inför drabbningar med celebra fighters så jag misstänker att jag kommer få smaka en del smörj under de kommande veckorna. Detta ser jag givetvis fram emot, mer om det snart. Ta hand om er, krama om varandra och längta lite efter mig där hemma så hörs vi snart! Jag måste ju också passa på att önska ett stort jävla lycka till världens bästa träningskamrat Robert “Stridsvagnen från Lessebo” Krantz inför hans match på Battle of Lund imorgon! Chok dee min vän!
And for something completely different…
Det har hunnit gå några dagar nu sedan matchen. Självklart maler och ältar jag igenom olika scenarion i huvudet och funderar över vad jag borde gjort bättre. Dock har jag gett mig själv lite utrymme att smälta händelsen och lägga det bakom mig. Jag har varit iväg på en liten utflykt för att syssla med något helt annat.
För ynka 160 Baht (ca 36 svenska kronor, red anm) kan man ta bussen från Ekkamai Bus Terminal i Bangkok och resa ned till Rayongprovinsen. Nära Rayong ligger ön Koh Samet, ett turistparadis bara några timmars restid ifrån huvudstaden. Jag hade dock bestämt mig för att kliva av bussen lite tidigare och stanna vid Ramphung Beach. Ramphung är en 12 kilometer lång sandstrand som kantas av otaliga turistlogier. Dock anlände jag under monsunperioden så det var inte en käft på stranden, bara en lång sträcka sandstrand och den fantastiska havsluften. Anledningen till att jag valt att stanna här och inte åka vidare till ön var att jag lyckats få kontakt med den här snubben:
Greg Hodge har sedan c:a 5 år tillbaka drivit Rayong Surf School. För tio år sedan arbetade han i Bangkok inom byggbranschen och träffade då sin livskamrat. Tillsammans med sin nyfunna kärlek flyttade han tillbaka till Australien där han ursprungligen är ifrån. Där delade han med sig av sin stora passion till sin sambo som snabbt även hon blev besatt av att surfa. Efter några år bestämde de sig för att bli äkta makar och spenderade då sin bröllopsresa i just Rayong. Här upptäckte Greg en av Thailands välbevarade hemligheter. Det finns vågor. Inte långt därefter startade Greg och hans fru Rayong Surf School som de driver och bor vid bara ett stenkast ifrån stranden. Här ger de båda surflektioner, Greg till utlänningar och hans fru till thailändare. De surfar i stort sett varje dag av de åtta månader om året som traktens vågor tillåter och verkar inte helt missnöjda med sin tillvaro.
När jag anländer är det bara jag som är incheckad på det lilla hotellet intill surfskolan. Enligt Greg är det mycket bra väderförhållanden för nybörjarlektioner och vi beger oss strax ned till stranden för att känna på vågorna. Jag har sedan år tillbaka fantiserat om att testa på att surfa och har under de senaste åren plöjt igenom otaliga dokumentärer där man fått följa surfare över hela världen. Som vanligt ser det betydligt enklare ut än vad det är. Men den där berömda “stoken” som man talar om i surfingkretsar är snart ett faktum. Greg visar mig sportens basala grunder och efter en stund in i lektionen har jag stått upp på min första våg. Vilken känsla, svår att beskriva och jag tror faktiskt att jag blivit frälst. Jag kunde inte sudda ut leendet som sträckte sig från öra till öra och jag fnittrade mig igenom resten av dagens surfning.
Tillbaka på det pyttelilla hotellet avnjöt jag en dusch i varmvatten. Något jag inte har I Bangkok. Detta följt av en öl och ett mål indisk mat med utsikt över stranden. Morgonen därefter bytte jag 10 km löpning upp och ned längst Sukhumvit 101 toppat av en kopp sojamjölksvälling till frukost mot en full english breakfast och en dryg timmes surfning och kunde med ett leende på läpparna hoppa på en buss tillbaka till Bangkok. Imorgon hoppar jag tillbaka in i gymmet med nytt driv, nya mål och ny energi. Idag vill jag även passa på att säga stort grattis till min gudson Jack som fyller tre idag! Han är den lille killen på bilden.
Man får vara rädd men aldrig feg
Efter helgens upplevelser är det nog inte mer än naturligt att man går in i sig själv ganska mycket. Jag är fortfarande väldigt missnöjd med min insats och grubblar över vad jag borde ha gjort istället, men jag ångrar absolut inte att jag klev upp och tog matchen. Fysiskt och tekniskt var jag förberedd för lördagens drabbning. Däremot har jag under dagarna ifrågasatt om jag var ordentligt mentalt förberedd för utmaningen.
Lördag morgon kl. 06.00. Vikten är på plats och jag sätter mig i en taxi tillsammans med min coach Supachai “Sam” och träningspartnern Claudio. Efter c:a tjugo minuter är vi på plats på Lumpinee Stadium, thaiboxningens Mecka. I kulisserna av arenan kryllar det av unga boxare som köar för invägning och läkarundersökning. Vissa är klädda I svettdräkt och hopparrep eller springer fram och tillbaka genbom korridorerna för att pressa ur sig en skvätt vätska och ta bort de sista hektogrammen för att klara viktgränsen. Stämningen är i princip exakt som på en tävlingsdag hemma. Samma rastlöshet I köerna, samma nervösa blickar och hungriga magar. Först på listan är läkarundersökningen. Den är lite annorlunda än hemma då läkarna i Sverige tenderar att vara en aning mer grundliga i sin utvärdering. Nu fick jag ta av mig skjortan och sträcka ut armarna. Det räckte för läkaren. När jag sedan ska registrera mitt läkarintyg innan invägningen får jag en åthutning för skäggstubben. Sam springer genast iväg för att köpa två engångsrakhyvlar snart är vi inne på toaletten för att få en rask kallvattensrakning av mina två sekonder som simultant skrapar bort merparten av skägget.
Hittills hade jag upplevt mitt livs snabbaste läkarundersökning samt sämsta rakning. Invägningen var sedan snabbt avklarad och sedan fick jag snabbt som attan peka mig fram genom en bok av shortsmodeller för att formge kvällens mundering. Hemma på gymmet igen fick jag stränga order om att lägga mig och sova hela dagen och gå upp varannan timme för att äta en portion “flied lice”. När jag vid ett tillfälle blev uttråkad och gick upp för en promenad fick jag en utskällning av Mr. Somboon gymmets ägare och skickades tillbaka i säng. Under dagen försökte att jag att tänka så lite som möjligt på matchen men det var givetvis svårt, nervositeten var konstant närvarande och gick inte att fly. Framåt 15 var det dags att sticka iväg till arenan. Lumpinee var förvånansvärt lugnt denna lördag, inga jättenamn på kortet så arenan var inte särskilt välfylld. Stämningen var ganska avslappnad och jag kände mig inte mer nervös än vanligt. Bakom kulisserna knatade en kille med bekant ansikte runt. När jag frågade om ett idolfoto fick jag höra några ilskna rader på thai varpå Orono, en kille från gymmet tittade på mig och sa “No worry Kalle, Buakaw asshole”. Buakaw Banchamek fd Por Pramuk är tydligen en erkänt oskön snubbe i thaiboxningens inre kretsar. Något som är sorgligt med tanke på hur stor inverkan han haft på sportens internationella status samt hur många som beundrar honom. Ledsen att behöva göra er besvikna gott folk, men sådan är sanningen. Efter att ha fått inbyggda knogjärn av tejp och gasbinda på händerna var det dags för en linimentmassage. Strax därefter på med Prajiouds, ett slags armband som man fäster ovanför bicepsmuskeln och bärs traditionellt av thaiboxare. Prajiouden anses ha magiska krafter som skyddar boxaren i ringen. Den är faktiskt obligatorisk på Bangkoks arenor, till skillnad från hemma i landet lagom. Därefter var det på med Mongkongen, ett bannband som kan liknas vid ett osträngat badmintonracket. Denna fyller ungefär samma funktion som Prajiouden, den bärs av tradition och anses även den vara laddad med magi. Mongkongen som gymmets boxare äntrar ringen med är välsignad av munkarna i det lokala templet.
Matchen gick inte riktigt min väg. Jag hade fått väldigt tydliga instruktioner om att ta det lugnt de första två ronderna och att jag skulle börja fightas först i tredje. Uppenbarligen tog jag orden lite för bokstavligt. Första ronden gick jag i slow motion. Något i huvudet låste sig, jag var som vilsen och glömde helt bort att det faktiskt är jag som ska boxas och inte mina coacher som ska göra det åt mig. Jag lyssnade intensivt efter deras röster genom det stigande publiksorlet men hörde inte mycket. Jag var nonchalant och struntade fullständigt i att min motståndare redan hade börjat fightas. Han studsade runt i högt tempo medan jag promenerade runt som om det vore en söndagspromenad. Min guard var nere i höjd med bröstet och jag flinade stöddigt när han sparkade mig över armarna. Helt plötsligt kom den. Jag hann se den men var som en grinig pensionär som enfaldigt bestämt sig för att vägra växla upp från ettan. Högern tog snett över hakan och jag förlorade kontroll över mina ben. Jag landade ned på ett knä för en halv sekund och studsade sedan upp. Hela världen var för ett ögonblick rätt suddig och mina ögon återfick skärpan samtidigt som ringdomarens händer viftade framför mig. Matchen bröts. Jag är enormt besviken. Mina coacher var arga på mig och undrade vad fasen jag sysslade med. “What the fuck are you doing? You should have smashed that guy! You are so much better than him! You are so fucking stupid!” Säger Claudio som vanligt med händerna försiktigt nedstuckna i silkesvantar…not. Men vi kliver inte upp i ringen för att mysa med varandra, det är trots allt en sport där man riskerar mer än att släppa in ett mål eller att komma tvåa över en linje. Man behöver få höra saker svart på vitt ibland och man gynnas inte av att bli gullad med. Min mamma är helt fantastiskt bra på att gulla med mig så det behöver inte resten av min omgivning lägga så mycket energi på. Med det sagt innebär inte detta att jag på något sätt vill avsäga mig erat stöd och de stärkande ord ni skrivit till mig under de gångna dagarna. Det har verkligen betytt otroligt mycket att få bli pushad av alla nära och kära hemifrån. Det jag menar är att det inte är en gullig sport. Jag tävlar nu på professionell nivå och är väl medveten om konsekvenserna det kan innebära. Thaiboxning går ut på att i bästa fall neutralisera sin motståndare så att denne inte kan fortsätta. På proffsnivå är vinnaren den som delat ut mest skada. Det kan göra ont i själen att förlora och sporten är minst sagt oförlåtande. Träningen och tävlandet gör ont såväl fysiskt som mentalt särskilt då tunga förberedelser inte resulterat i det man hoppats på.
Innan match är jag alltid nervös. Jag balanserar ständigt på gränsen mellan nervositet och rädsla. I lördags tror jag att jag lade mitt fokus på att hålla balansen på rätt sida, på att inte vara rädd. Jag blev då vårdslös och tappade fokus på min uppgift. Det är ok att vara rädd. Är man inte rädd kan man aldrig vara modig. Att vara modig är väl ändå att vara rädd, att våga acceptera detta men att trotsa sin rädsla och fortsätta mot sitt mål? Nästa gång ska jag tillåta mig själv att vara nervös, acceptera det och sedan gå vidare för att göra det jag är här för, att fightas. De kommande dagarna kommer jag spendera i Rayong. Ett ställe vid kusten två timmar från BKK. Här kommer jag syssla med något helt annat för att ladda batterierna. Ni har nämligen inte sett det sista av Kale Sagami. Jag kommer tillbaka och jag kommer vara starkare, snabbare, tuffare och bättre.
Tvära kast och ändringar i sista minuten men likt förbannat så smäller det imorn!
I onsdags avslutade jag de mer intensiva förberedelserna inför helgens match. Trodde jag i alla fall. Under gårdagen var träningen förvisso betydligt lugnare. Lite löpning, lite hopprep, slå lite på säcken för att sedan avrunda med skuggboxning. När jag satt och åt middag igår kom en av tränarna in och hade fått nya besked av promotorn. Den brittiske killen jag skulle möta hade tydligen skadat sig två dagar innan match. Man hade dock redan hittat en ny motståndare till mig. Denne var en thailändare som vägde 84 kg, det vill säga c:a 4 kg mer en min vikt för tillfället.
Även om jag inte visste ett dugg om den Graze från England blev det lite av en mental omställning vid bytet av motstånd. Jag fick i uppdrag av min tränare att gå till 7eleven och smälla i mig en massa godsaker och bara slappna av. En hemläxa som jag minst sagt trivdes med. Efter en påse chips, ett par snickers, en kitkat och en liter cola kände jag mig rätt nöjd och belåten. Inte riktigt den diet jag är van vid för att nå matchvikt men definitivt en jag hade kunnat vänja mig vid.
Imorse fick jag lära mig gymmets Ram Muay eller Wai Khru som den också kallas. För er som inte är bekanta med dessa termer så är detta en rituell dans som man utför när man äntrar ringen. Det är en gammal tradition som syftar till att visa uppskattning till främst sin tränare men även Buddah och kungahuset. Jag har övat på dansen tidigare men varje gym har sin egen variant med dess egna intrikata detaljer. Jag har förhoppningsvis hyfsad koll på den nu, men med tanke på att jag ska utföra den i en salong med tusentals människor samt att matchen sänds på nationell TV gör att man inte vill sjabbla bort den.
Idag är det som bekant fredag, min match går av stapeln imorgon. Många av er där hemma kanske ska ta en sväng på krogen eller mysa hemmaiI TV-soffan. Varken en välstruken skjorta eller mjukisbyxor är dock rätt för en fredagskväll i Bangkok. Här rockar man svettkavaj, munkjacka, rashguard, flashiga orangea shorts och five-finger dojor!
Strax före eftermiddagens träning fick jag ytterligare ett besked från promotorn. Ny motståndare igen, åter igen en utlänning på 79 kg. När jag ställde mig på vågen sa den 81 kg. Detta efter två lugna träningsdagar och en gårdagskväll med allehanda godsaker. Det vara bara att ta på sig finuniformen och ge sig ut på Bangkoks gator för en uppfriskande löprunda på 10 km. En av mina tränare ville att jag skulle gå till templet och skänka en allmosa för att få bra tur inför morgondagen. Jag valde att ta seden dit jag kommit. Vissa av er kanske tycker det låter som hyckleri från min sida. Jag tror dock knappast att det skadar någon om jag skänker hundra baht till förmån för Bangkoks föräldralösa barn. Nu är vikten på plats, saldot på karmakontot förhoppningsvis på plus och jag är mer laddad än någonsin. Klockan 07.00 imorgon väger jag in. Wish me lök!
Söndag = Vilodag
Idag är en dag som jag verkligen sett fram emot. Regnet öser ned utanför, men det spelar ingen roll alls. Jag kom inte hit för vackra stränder, solsken och paraplydrinkar. Jag kom för äventyret. Idag är det vilodag. Det känns helt underbart att få vila sina ömmande lemmar och tanken på att de kanske kommer vara lite mindre ömmande under morgondagens träning är en stor lycka.
Den gångna veckan har bestått av hård träning, enorma portioner mat samt välbehövlig vila. Jag måste erkänna att det minst sagt har satt motivationen på prov att träna så här mycket och hårt. Det är en vecka kvar till match på Lumpinee men efter två tunga veckor av träning känner jag mig starkare och tuffare än någonsin. En stundande match på Lumpinee är också en rätt förträfflig källa till motivation. Jag har under veckans gång fått en djupare förståelse för vad ordet “hatkärlek” betyder. Min träningspartner Claudio som minst sagt har tagit mig under sin vinge har pressat mig tills att jag varit på gränsen till att bryta ihop. Eftermiddagspassen som inneburit clinch och fem ronder sparring med honom har nästan vid samtliga tillfällen slutat i fosterställning på golvet i min lägenhet efteråt. Inför och under träningen med honom har jag nästan hoppats att han skulle skada sig så jag skulle få lite mer avslappnad träning. Jag känner mig just nu ganska självsäker inför min match då jag är säker på att min sparring är så vansinnigt mycket mer teknisk och erfaren än vad min motståndare på lördag kommer vara. Nu när man fått stryk under en vecka räcker det med kommentaren “You’re getting stronger” för att lyfta självkänslan från botten och upp till skyarna. Hade jag dock haft en “snäll” sparringpartner som inte tvingade mig att göra mitt yttersta så hade jag förmodligen inte känt mig lika redo på då kort tid.
Första stycket i det här inlägget är kanske inte den Kalle ni är vana att höra. Jag har inte blivit någon machokille utan vågar fortfarande vara mjuk och kramgo så ni behöver inte oroa er. Just nu tar jag mina förberedelser inför match på stort allvar och har fått lägga mysfarbrorn lite åt sidan. Något som känns oerhört obekant.
Claudio är 25 år gammal och har bott på gymmet sedan 2010. Innan dess var han italiensk mästare och har nu ett femtiotal matcher på sitt cv. Han lever helt och hållet på thaiboxningen och har än så länge inga planer på att flytta tillbaka till ett Italien som är ordentligt ärrat av finansiella svårigheter.
Det har varit en skön vecka i övrigt. Just nu gästas gymmet av en kille från Nya Zealand som jag kommer väldigt bra överens med. Stämningen bland de andra utlänningarna här är generellt ganska spänd. Killarna är tuffingar som inte släpper guarden utanför träningen heller. Damon från Nya Zealand är dock en avslappnad kille som inte skäms för att släppa machofasaden, mycket välkommet enligt min mening.
Igår fick jag även ett mycket välkommet besök av min ingifte farbror. Bosse, som arbetar som flygplansmekaniker, hade varit på Filippinerna och besiktat flygmaskiner under ett gäng veckor. Under hans tiotimmarsstopp i BKK innan hemflygning passade han på att hälsa på mig. Det blev en rundtur av gymmet, en schysst middag och för att runda av kvällen gick vi och fick traditionell thaimassage. Ja, vi var nöjda efteråt men nej inte för att era fördomar på något sätt bekräftades. Det var riktigt härligt att se ett välbekant ansikte och att få prata av sig lite. Efter massagen kände jag mig oerhört avslappnad i hela kroppen. Detta trots att man fick väldigt klart för sig vilka delar av kroppen som tagit mycket stryk under veckan.
Jag vill passa på att tacka er där hemma som skriver och stöttar mig, en liten kommentar kan göra så mycket. Nu jäklar är det fullt ös som gäller några dagar framöver, på torsdag blir det lite lugnare träning och på fredag vila. Detta förutsatt att vikten är på plats.
Kalles bal på slottet
Av rent dramaturgiska skäl har jag sparat på nyheten som jag strax ska avslöja för er. Om jag skulle sträva efter samma dramatiska upptakt som exempelvis filmen Rocky blir den här bloggen lite mer spännande att läsa. I filmen får man lära känna huvudkaraktären en aning närmare till en början, man får se lite vardagsliv och det hårda livet som boxare skildras på ett snyggt sätt som fångar publikens uppmärksamhet. Först efter att vi fått en inblick i huvudpersonens liv och miljöerna han rör sig i träder vi in i filmens askungetema då Rocky lyckas landa en titelmatch mot den omåttligt populära Apollo Creed. Ni har nu efter några inlägg fått en liten inblick i min vardag, om träningen, miljön och människorna omkring mig. Nu ska jag berätta om min bal på slottet, mina förhoppningar om den och vägen dit.
Redan i måndags talade jag om för en av mina tränare att jag så småningom var intresserad av att gå match för gymmet. Detta på inrådan av Antonio, en riktigt trevlig portuguis, som menade på att det kan vara bra att ge dem en heads up i god tid. Det kan nämligen vara svårt att hitta matcher till tyngre killar som mig här nere. Här är jag nämligen en stor kille. När jag kom in till gymmet på tisdag eftermiddag stoppades jag i öppningen av Santi, en av tränarna som talar lite engelska. Han sa: “Kalek, I speak with promotor. 21st you fight 79 kg, Lumpinee Stadium. 100 % now, ok!? Mitt hjärta började genast rusa av upphetsning. Kan ni tänka er? Jag ska få gå match på Lumpinee Stadium, thaiboxningens absoluta finrum. Detta kan jämföras med att få göra en spelning på Royal Albert Hall eller Madison Square Garden för en musiker. Som förband förvisso men ändå! Om min motståndare vet jag inte mer än att han också är utlänning och har ungefär samma antal matcher i bagaget.
Allvaret har alltså börjat, därav den kanske till synes överdrivna nojan av föregående veckas man-cold. För att vara dramaturgiskt korrekt, som jag hittills försökt vara så noga med, så är det nog dags för ett träningsmontage. Än så länge får ni hålla till godo med ett i skrift och försöka föreställa er “eye of the tiger” ljuda i bakgrunden.
Mornarna inleds med c:a sju kilometers löpning. Sedan ställs jag mot Rungubon för fem ronders intensiv sparring. Rungubon har ungefär 200 matcher under bältet, eller bältena eftersom han innehar tre olika titlar för tillfället. Ingen duvunge precis och han är inte speciellt snäll mot mig. Efter sparringen bankas det säck i 5-7 ronder, sedan situps, viktträning, skuggboxning för att sedan avslutas med lite stretchning och nedvarvning.
Efter morgonpasset går jag upp till min lägenhet, duschar och byter om och tar mig sedan ned till faranghuset där jag serveras lunch av Pra, hon är hustru till en av tränarna och även min hyresvärd. Efter att ha fått i mig lite välbehövlig energi uppdaterar jag mig om världen genom att surfa en stund och sedan blir det några timmars sömn igen innan det är dags för eftermiddagspasset. Eftermiddagen inleds även den med löpning, sen hoppas det rep. Efter att ha hoppat rep tills armarna och skuldrorna är lagom trötta ställs jag mot Claudio, en meriterad italienare, för c:a 25 minuters clinchträning. Inte heller Claudio drar på sig silkesvantar innan han bjuder upp till dans, gör man tabbar får man sota för det och det finns inget utrymme för svaghet. Dagens tuffaste uppgift kvarstår dock. Fem ronder mitts där man av sin mittshållare blir pressad till sitt yttersta. Passet avrundas med säck, situps och viktträning och ungefär samma procedur som efter morgonens träning upprepas vid tid för middag. Framåt åttatiden på kvällen börjar jag avrunda dagen, kanske blir det en sväng till 7eleven för att inhandla kvällsmat, jag behöver trots allt inte gå på någon diet då min match går i -79 kg. När jag kommit tillbaka till lägenheten blir det en liten stund av yoga för att varva ned och hitta lite avslappning samt att försöka återuppliva ömmande lemmar. När jag avslutat mitt lilla yogaprogram som brukar pågå i 15 minuter är det dags för efterlängtad vila ackompanjerad av en ljudbok jag har på datorn. När klockan är 23.00 så sover jag. Alarmet, som för övrigt är de vackra tonerna Norah Jones låt “Don’t know why” går igång 06.45 och samma procedur som föregående dag upprepas.
Back on track!
Precis som där hemma så kommer det dagar då man inte kan träna. Träningen här är inte alltid en dans på rosor och innan man kommit i gängorna är det så klart väldigt påfrestande både för kroppen och psyket. I kombination med att ha gjort ett klassiskt turistmisstag i form av att vara lite för generös med kylan på A/C:n och blivit snorig samt den enorma träningsmängden har jag tvingats ta några dagars vila. Idag var jag tillbaka på träningen. Det är otroligt mycket intryck att filtrera. Inte minst värmen, men även alla nya dofter, människorna, miljön, maten med mera. Hjärnan går liksom på högvarv, särskilt för den ovane upptäcktsresanden. Nu tycker jag dock att värmen känns lite mer hanterbar och jag börjar komma in i rytmen lite.
Min upplevelse av Eminent Air Gym är hittills oerhört positiv. Märk väl att gymmen här i Thailand är så mycket mer än en lokal dit man går och tränar. De flesta av boxarna och vissa av tränarna bor i anslutning till gymmet. Större delen av landets boxare kommer ursprungligen från Thailands nordligare delar. Generellt börjar de boxas professionellt kring nio års ålder. De jobbar då hårt och kan gå flera matcher i veckan för att kämpa sig fram och göra sig ett namn i hemregionen. De boxare som lyckas bra kan bli uppköpta av gymmen i Bangkok där de så småningom kan göra stora pengar om karriären går vägen. Den här vägen har i stort sett alla boxare här på gymmet gått. När de så småningom kommer hit är de fortfarande väldigt unga och flyttar ifrån familj och vänner för att leva det hårda livet som professionell nak muay. Gymmet är familjen där man får stöttning och tröst, där man skrattar, gråter, jobbar och lever tillsammans.
I fredags kväll var det matcher på Lumpinee Stadium. Två av gymmets boxare var representerade. Neung-Tep som är ett väl etablerat namn på Bangkoks stora arenor förlorade dessvärre på poäng. Neung-Tep är rankad topp tre på Lumpinee-, Rajadamnern- och Channel 7 Stadium vilket utan tvekan placerar honom bland den absoluta världseliten. Prakaipetch har med sina sexton vårar redan hunnit med c:a 150 matcher, han är ett växande namn på Bangkokscenen och har minst sagt övervunnit hinder för att komma dit han är nu. Vissa påstår att en bra jabb är nyckeln till en framgångsrik boxare. Släng er i väggen. Prakaipetch vann sin match på teknisk knock out (low kicks) i andra ronden utan någon egentlig jabb över huvudtaget. Han är nämligen född utan vänsterhand och om det inte knäcker hål på teorin om jabben så vet jag inte vad. Förra året var National Geographic här för att göra en dokumentär om thaiboxning, där får man bland annat lära känna Prakaipetch lite närmare:
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=aXFjeDNhtcA
Under helgen har jag faktiskt hunnit med lite shopping också! Jag besökte det enorma shoppingcentret MBK och lyckades gå vilse ganska många gånger.Jag lyckades även handla lite kläder och kom på först efter shoppingrundan att man ska pruta här. Hur som helst kom jag undan rätt billigt och det var en spännande upplevelse att bege sig ut i centrala Bangkok, husen är större än de i Växjö och Öregrund. Nu har ni fått en liten dos nyheter från Bangkok. Håll utkik för i nästa utskick ska jag berätta något enormt spännande som jag gått och sparat lite på, för att slippa göra någon besviken så handlar det inte om min nya foundation men håll till godo!
En torsdag i Bangkok
Jag lever och frodas här nere i värmen. Idag passade jag faktiskt på att ta lite vila ifrån morgonens träning för att unna mina ömmande ben lite återhämtning och även klämma in lite skönhetssömn. Jag har det inte helt lätt att sova. Än så länge har jag inte helt anpassat mig till värmen och den kvalmiga luften. Visst har jag Air Con på rummet och en takfläkt men det blir bökigt ändå. Ironin i det hela är att luften blir helt ok då jag vrider igång takfläkten på full effekt men då skramlar den så mycket att ljudet håller mig vaken. Bangkoks gator fullkomligt kryllar av herrelösa hundar som blir väldigt aktiva in på småtimmarna. Hundarnas ylande och skällande blandas med ljudet av den ständigt pågående trafiken.
Eftersom jag tog ledigt under förmiddagen kunde jag passa på att ta mig en liten titt kring kvarteren runt gymmet. Jag har ännu inte rört mig långt här ifrån men än så länge bjuder den nära omgivningen på intressanta sevärdigheter. Man behöver inte gå längre än till 7eleven för att fascineras:
Efter en kort vistelse här har jag kunnat konstatera att kungen är enormt populär. Fotografier på honom finns överallt. I butiker, på gatorna och på gymmet pryder hans nuna väggarna till allmän beskådan. Som ni säkert vet är merparten av thailändarna buddhister. Det märks tydligt så fort man kommer ut på gatan. Gatorna kantas av små altare där man dyrkar Buddha men även kungen och drottningen. På gymmets altare står under morgonen den mat som de thailändska boxarna och tränarna ska äta efter morgonens träning. Det är Buddha och kungahuset som först får njuta av läckerheterna innan de så småningom förtärs av vrålhungriga boxare. Den här bilden är tagen precis utanför huset jag bor i, som ligger ungefär 20 meter från gymmet:
Intill min lägenhet ligger ett stort tempel, det ska tydligen vara ett av de större i Bangkok. Idag beslöt jag mig för att ta en liten närmare titt på det. Det är lite svårt att få grepp om saker och ting när man promenerar runt själv och inte kan språket. Jag är inte helt hundra på om det var templets huvudattraktion jag klev in i då det sker en massa ombyggnationer kring tempelområdet och klostret. Hur som helst var det en stor sal vars väggar kantades av enorma målningar på munkar med allvarliga ansiktsuttryck. I ett hörn av salen fanns ett altare, men souvenirshoppen tog ungefär tre gånger så mycket plats.
Imorgon ska jag besöka Lumpinee Stadium. Två av gymmets boxare är med på fightcardet och som om inte detta vore nog är det hela sex bälten som står på spel under fredagskvällens bataljer. För er som inte är frälsta i thaiboxningens ädla konst så är en mästartitel pLumpinee Stadium det absolut största man kan uppnå inom thaiboxning så morgondagen kan man nog kalla årets stora händelse för den inbitne. Chok som gick match på Channel 7 i söndags vann för övrigt på poäng, jag återkommer med lite mer information om resultat och upplevelser ifrån Lumpinee så småningom. Om det är något särskilt ni skulle tycka är intressant att läsa om får ni gärna tipsa mig om vad jag ska skriva. Ömmande lemmar och en utmattad kropp säger mig att det får bli vila under kvällens pass också. Nya friska tag imorgon! Sköt om er tills dess så hörs vi snart!
Söndag 1 september 2013
Efter år av dagdrömmande är jag äntligen här. I våras sade jag upp mig från mitt jobb som svenska som andra språk- och musiklärare och sade upp min lägenhet för att spendera hösten I Thailand och ägna mig åt Muay Thai på heltid. Nu har äventyret äntligen börjat. I skrivandets stund sitter jag I Faranghuset, där de utländska boxarna huserar och lyssnar på svensk hårdrock med några italienare.
I fredags morse kl. 07.50 lokal tid landade jag I Bangkok. Som ovan flygare var resan ganska jobbig till en början, första timmen av de totalt elva var tuff. Jag satt och klamrade mig hårt fast I armstöden och var nästintill livrädd. Ett sällskap av grovt överförfriskade norrmän höll mig vaken under hela resan så jag var minst sagt trött när jag steg av planet. När jag kom ut från den väl luftkonditionerade flygplatsen kändes det som att komma in I en bastu. Med hjälp av några utskrivna kartor och adressen skriven på Thai nådde jag slutdestination efter ungefär en timmes taxifärd. Gymmet Eminent Air ligger väl gömt I ett virrvarr av smågator och gränder och det var klurigt för taxichauffören att ta mig hit. Vid en första anblick var anläggningen precis allt jag hade kunnat önska mig. Folket här är oerhört trevliga och hjälpsamma. Första dagen spenderade jag med att boa in mig I min lägenhet och träffa tränare och boxare, jag var lite för seg efter resan för att hoppa in I träning direkt.
Gymmet ägs av en Mr. Somboon. Han bor precis intill gymmet I ett, efter thailändska mått, väldigt fint hus. Boxarna här heter antingen Eminent Air eller Sagami I efternamn. Eminent Air är även namnet på A/Cn I mitt rum. Lustigt tyckte jag till en början, det är ett av de många företag som Mr. Somboon äger. Ännu lustigare är att Sagami är ett kondommärke som ägs av densamme.
Lördagen var första träningsdagen. Morgonblocket inleddes med löpning följt av sparring. Jag sparrade då med Um, en av gymmets lite yngre boxare. Han var väldigt pedagogisk och kunde anpassa sig till mig som är betydligt mindre erfaren. Värmen gör träningen oerhört tuff och lungorna kändes nästan som att de brann efter fem ronder av lugn,teknisk sparring. Sedan var det massor av säck, hopprep och sit-ups. Efter tre timmars träning var det dags för ett välkommet mål mat. Maten hittills är fantastisk. Efter maten gick jag och sov I tre timmar innan det var dags för eftermiddagsblocket. Eftermiddagen inleddes med löpning följt av hopprep och säck. Sedan var det dags för clinch, då blev jag ordentligt upptrollad av Claudio, en italienare som bott på gymmet I tre år och lever på att fightas på Bangkoks stora arenor. Sedan var det dags för mittsar. Riktigt tuff och bra mittshållning med fokus på armbågar. Träningen här är väldigt teknisk men framför allt lekfull, stämningen är varm och vänskaplig.
Idag var tanken att jag skulle åka och kolla när Chok, en boxare från gymmet gick match på Channel 7 Stadium. Jag lyckades dock försova mig rätt rejält. Efter första dagen av träning sov jag i 14 timmar I sträck. Tidsomställningen är uppenbarligen inte riktigt avklarad. Jag är nu tillbaka efter ett litet av brott i skrivandet. Jag har varit till en barbershop och rakat mig så nu är jag mjuk och len inför morgondagens träning. Nu ska jag hänga lite med de andra boxarna på gymmet. Jag hör snart av mig och berättar mera! Än så länge är jag i train, sleep, eat and repeat-mode som en annan farang här beskrev det så förhoppningsvis vänjer jag mig med rytmen snart och har ork att skriva lite mer!
