Flera av er har säkert väntat på detta inlägg och undrat varför jag har tagit så lång tid på mig. Tiden är nu mogen för att brutaldissa:

6. Det japanska torrsimmet

I min oskyldiga ungdom tränade jag, tillsammans med nästan alla kampsportsintresserade på den tiden, traditionell karate (Shotokan Do – Kiai!!!). En stor del av träningen bestod i att, på tränarens kommando och räkning, leverera slag, sparkar och blockeringar mot en tänkt motståndare. Allt på japanska såklart – “Ichi! Ni! San! Chi! Kiaiiii!” och så vidare. Resten av tiden gjorde vi armhävningar på knogarna och gick på varandras magar.

Denna torrträning skulle lära oss allt vi behövde kunna om fighting, det vill säga snygg teknik och ett riktigt jävlar anamma! Avståndsbedömning, timing, fotarbete och andra underordnade färdigheter skaffade vi oss genom att tränaren gick runt och rättade till våra fötter och knytnävar som låg någon grad fel. Detta lade ju självklart ett stort ansvar på tränarna som behövde vara mycket kunniga. Detta trodde vi självklart att de var – de hade ju svart bälte för fasen – men vi kanske skulle ha börjat ana oråd när svartbältena diskuterade tekniker med varandra. Inte bara hur en teknik skulle utföras, utan även vad det var för sorts teknik. “Det är ett slag!”, “Nej, det är en blockering!”, “Ni har delvis rätt, det är en blockering OCH ett slag, fast med andra handen…” kunde diskussionerna utveckla sig.

När jag sedan började träna riktig kampsport (även det karate såklart, fast i mer modern tappning…) trodde jag att detta beteende var unikt för traditionell japansk karate. Det är dock mer utbrett än så. En vän till mig befann sig ett år i Japan och ville träna kampsport. Han kände ju sedan tidigare till problemet med klassisk karate så han gick istället till en boxningsklubb. Väl där frågade de honom om han kunde hoppa rep. “Självklart!” sa han och gick för att hämta ett hopprep. “Nono, no rope!” skrek tränaren. Sedan fick han spendera två veckor med att framför en spegel hoppa rep. Utan rep.

Efter någon av träningarna gick han ut och kollade i en av de andra salarna i träningsanläggningen. Där tränades det badminton, eller ja, ett tjugotal japaner stod på led och slog smashar i luften på tränarens kommando: “Ichi! Ni! San! Chi!” och så vidare. Detta var dock en avancerad grupp, de hade nämligen racket! Bollar hade de inte fått lov att börja leka med ännu. Tränaren hade säkert sina åsikter om i vilken vinkel ett racket skulle träffa bollen för bästa resultat – självklart utan att någonsin ha testat själv. Det hade ju hans stormästare, enligt skrifterna, gjort för hundra år sedan och den kunskapen gällde ju fortfarande. Eftersom stormästaren, enligt skrifterna, hade varit mycket skicklig så var det viktigt att alla moderna spelare stöptes i samma form som denne. Så att de kanske kunde bli lika bra, men aldrig bättre!

/Ulf

PS.  Ni som är observanta har säkert noterat att männen på den övre bilden inte håller på med karate – och inte heller är japaner. Det är istället svenska gymnaster som ägnar sig åt så kallad Ling-gymnastik – en svensk metod som utvecklades under tidigt 1800-tal av Pehr Henrik Ling. Denna extremkonformistiska påled-träning spred sig över hela Sverige, men i Tyskland och Japan tog det riktig skruv och folk började marschera så det stod härliga till! Detta tänkande influerade även den traditionella karaten som innan dess faktiskt inte var så pjåkig. DS.

PS2. Det finns självklart en del japanska kampsporter som inte ägnar sig åt enbart torrsim utan även en hel del drillar med partner samt randori – sparring i olika former. De lider dock fortfarande av en alltför konformistisk syn på individen och en generell övertro på stormästares överjävlighet. DS2.