Som praktiserande ateist kan jag hålla med Homer i mycket, om inte allt. I stressade situationer kan vi nog alla vilja tro på att någon hör vår bön och ger oss en osynlig hjälpande hand, oavsett om den sitter på en kropp klädd i tights eller på Den Helige Ande. Jag har även flera vänner som bekänner sig till allsköns religioner och även om jag inte gör det själv så har jag ändå förståelse för deras tro på en högre ordning.

En sak jag inte förstår är dock följande: Personer som har fått för sig att Gud (eller vad de nu tror på) hjälper dem för deras vinnings skull. Ta MMA-fightern Anderson Silva till exempel. Igår såg jag ett teaser-program för kommande UFC där Anderson talade om sin senaste vinst, mot Patrick Cote. Cote blev den förste att klara sig till tredje ronden mot Anderson, men strax därefter föll han ihop och höll grimaserande om sitt knä. Inte till följd av att Anderson gjorde något mot honom utan för att han trampade snett. Oflyt och en gammal skada säger jag – “Thanks to God I came out victorious!” säger Anderson. Gud? GUD?! Som om Gud (om han finns) skulle strunta i all världens elände med hänsyn till människors fria vilja, men sedan helt plötsligt besluta sig för att paja Patrick Cotes knä?

Över huvud taget verkar många fighters känna att Gud lägger sig i fullkontaktsporter, i alla fall om man ska tolka alla tacktal efter matcherna. Några, som till exempel Anderson Silva, tackar ofta Gud direkt efter matchen genom att sträcka sina pekfingrar upp mot taket i respekt för The Man Upstairs. Andra väntar med att tacka Gud tills efter de har tackat sin mamma och sina sponsorer. En del tackar Allah. Ännu har ingen vad jag vet tackat Satan. Frågan är vad som händer om två fighters bägge två ber till Gud innan matchen om seger? Eller en till Gud och en till Allah? Går den som förlorar “back to the drawing board” som det brukar heta och analyserar taktik, tekniska brister, fysträning och även bön för att komma tillbaka starkare, snabbare, bättre och med mer himmelskt stöd?

Jag tror nog att det är sundast att tro att man själv är sin lyckas smed, i alla fall i ringen, buren eller på mattan. Annars är ju risken att man skyller på högre makter när man klantar sig, som till exempel Benicio del Toro i filmen Fear and Loathing in Las Vegas efter att ha spillt ut ett saltkar med dyrbart kokain:

/Ulf