Åsa Sandell är ett namn som faktiskt de flesta svenskar känner till även om de inte är hardcore-fightfans. Åsa började boxas 28 år gammal och radade upp ett antal SM- och även EM-guld innan hon vid 37 års ålder bestämde sig för att ta ett break från sitt jobb som kulturjournalist och satsa som proffs, en karriär som sträckte sig så långt som till flera titelmatcher och ett världsmästarbälte i organisationen WBE.
Åsa var inbjuden till att hålla ett träningsläger hos en klubb i Skåne och Titans var där och representerade i form av Katta, Veronika och undertecknad. Intresset var stort och träningen fick därför flyttas till en gymnastiksal modell större. Tiden var dessutom knapp så vi fick värma upp under ledning av en av den lokala klubbens instruktörer i väntan på att Åsa skulle anlända.
När seminariet väl satte igång talade Åsa bland annat om vikten av att använda skyggboxning som ett redskap för att bygga upp fotarbete och förmåga att slå kombinationer – till skillnad från ren uppvärmning eller nedvarvning som den ofta används till. Vi övade även skuggboxning mittemot en partner för att lättare kunna hitta rätt vinklar för slagen och för att träna in ett fotarbete kopplat till en motståndares rörelsemönster. Efter det blev det mittsträning och Åsas luriga och precisa raka höger dök upp titt som tätt i kombinationerna. Vi avslutade sedan träningen med lite olika sparringövningar.
Ett par frågor dök upp hos mig på vägen hem: Varför envisades arrangören med att köra en rondtimer – med två minuter aktiv tid, en minut vila, två minuter aktiv tid och så vidare – under hela seminariet? Åsa blev flera gånger avbruten i sin instruktion av att timern pep igång och det var dags att köra igen. Personligen hade jag värdesatt att få lyssna på vad hon hade att säga framför att köra en rond till. Och varför var det nästan bara tjejer på lägret? Vi var kanske tolv killar och mer än dubbelt så många tjejer, vilket förvisso inte är en tokig fördelning men långt ifrån hur det brukar se ut på kampsportsläger eller -klubbar. Frågan man ska ställa sig är kanske snarare varför inte fler tjejer är med i vanliga fall?
Många killar kommer säkert att säga att de lär sig bäst av instruktörer som har samma fysiska förutsättningar som dem – och därför sällan av kvinnliga instruktörer. Som en parantes skulle jag då vilja påpeka att Åsa Sandell är 185 cm lång, tävlade i 73-kilosklassen och har ungefär samma räckvidd som, tja, som mig. Går man på argumentet om samma fysiska förutsättningar så borde jag ha mer att lära av henne än de flesta instruktörer som jag har tränat med genom åren. Nu tror jag att ni alla kan lära er en hel del av henne och vi hoppas på att få se Åsa på Titans inom en snar framtid.
/Ulf