Något som det ofta talas om i sportsammanhang är den påstådda egenskapen vinnarskalle. Det är sällan man hör en klar definition av vad denna egenskap faktiskt innebär, men alla sportkommentatorer verkar eniga om att den som besitter den alltid är lite bättre när det gäller än den som inte har den.
Senast jag hörde detta begrepp var när någon skulle beskriva en person som efter en förlorad fotbollsmatch började gnälla om att motståndarlaget hade fuskat genom att ha tagit in “ringers” – det vill säga erfaren talang som kommer utifrån – trots att han inte hade bekymrats över detta faktum när det gällde hans eget lag. “XXXX har en riktig vinnarskalle!” – som någon sa.
Detta är självklart ett rent exempel på att XXXX är en dålig förlorare – och sannolikt en lika dålig vinnare. Detta beteende blir ofta ännu starkare när det gäller den individuella prestationen, till exempel inom kampsport. Somliga kan komma helt färska till en kampsportsklubb och på riktigt bli förvånade – och KRÄNKTA! – av att folk som har tränat några år faktiskt slår dem på fingrarna (och andra ställen) under sparringen.
Dessa människor har uppenbarligen en lite skev bild av sin prestationsförmåga – och uppenbarligen andras också. Den som tränar flera år på att bli bra på något är rimligtvis bättre än någon som inte har tränat det alls. Eller tycker de kanske att de ska kunna tillgodogöra sig annan träning, till exempel på gymmet?
Apropå det där med gym och fys så är det ett annat tillfälle då dessa falska vinnarskallar brukar titta fram. Ofta klarar de inte av att hålla det tempo de vill och väljer då att klaga på att det är för mycket fys på träningen istället för att göra något åt det. Det är liksom ingen som mobbar dig bara för att du inte är bäst i gruppen, bara du gör ditt bästa.
Att ha vinnarskalle är inte att tjura ihop när man inte vinner utan att vända ett nederlag till en sporre för att kämpa vidare och vinna vid ett senare tillfälle. Ibland kan det komma minuter – eller sekunder – senare i ett annat skede av matchen. Ibland kan det dröja år. Ibland kanske det aldrig kommer trots att man fortsätter att försöka. I det sistnämnda fallet kanske somliga tycker att man agerar mot bättre vetande. Jag är dock hellre en kämpande idiot än en lipande och gnällande idiot. Valet är ditt!
Vi var ju på en föreläsning med en känd idrottspsykolog, nu kommer jag ju givetvis inte ihåg vad han heter… men han vände sig emot ordet vinnarskalle och det gick ett ogillande sus genom hela lokalen. Av någon anledning är detta ett väldigt populärt ord och många instruktörer (för det var en massa instruktörer från alla möjliga sporter som lyssnade på föreläsningen) lägger stor stolthet i förmågan att se vem som just har vinnarskalle, även bland små barn.
Psykologen menade mer att förmågan att göra det bästa av situationer, bra och dåliga, är påverkbar och kan gå upp och ner i en idrottares karriär.
Kul/bra att ni tar upp ämnet. En vinnarskalle torde gå att skola bort tycker jag. Borde väl finnas idrottspsykologer som specialiserar sig på ämnet.
PS: Vinnarskallar är enormt frustrerande att träna ihop med..
Tror det Katta säger förvisso stämmer, men samtidigt måste man ju säga att det finns NÅGOT som gör att vissa människor kämpar lite hårdare och lite längre. Kalla det tuffhet, vinnarskalle, pannben, cohones, äggstockar lr vadsom. Eller så är det som så att alla människor har NÅGOT de kan ge järnet i, men det är bara de som hittar “sin” grej som ger järnet fullt ut. Kanske har vi alla grymma vinnarskallar, det är bara det att vi inte alla har hittat vad det är vi har grymma vinnarskallar i? Gäller bara att ha tur så man har vinnarskalle i något tufft, och inte i typ att spela golf eller deklarera…..