Jag var på ishockey i går, för första gången sedan 1978. Då var jag på samtliga hemmamatcher. Laget hette Växjö HC på den tiden och hade ett par tre amerikaner i sin förstafemma. Vad som inte fanns då, och egentligen var det enda som imponerade på mig i går, var hejjarklacken. Lakers Lakejer. Vilket gäng!

Och varför har inte vi en sådan? Titans Titaner. Som troget följer oss på tävlingar. Sjunger hejarramsor, ordnar TIFO’n (läktarspel) och stöttar i med och motgång. Iklädda orange och svarta kläder. För alla som någon gång har tävlat, i något, vet ju att det hjälper när man hör att man har publikstöd.

Lakers Lakejer är själva inga aktiva spelare (mer än möjlightvis några på Korpen-nivå) och betalar sina resor själva. Varför är det sådant litet intresse från Titans respektive, familjer och vänner att följa med och heja? Beror det på nivån vi tävlar på? Eller att det är individuella sporter vi tävlar i?

Jag försöker lära mina barn, och alla andra på klubben, att kampsport visst är en lagsport. Man kommer ingenstans utan hjälp av andra. Eller gäller det bara fram till tävlingsögonblicket? Och bryr ni er bara om dom som tävlar i samma gren som ni själva tränar? Råkar bara övriga medlemmar träna i samma lokal som du?

Så vill i alla fall inte jag att vår klubb ska fungera. Om vi nu inte kan få en utomstående hejarklack (jag inser att vi har en bit kvar tills dess), kan vi inte se till att ordna en intern? Medlemmar som inte är intresserade att tävla borde (i mina ögon) ändå känna sig intresserade av att åka och supporta sina träningskamrater. Ni som tävlar i BJJ borde vilja heja fram thaiboxarna – och vise versa.

“Intern samhörighet ger en extern tydlighet” brukar vara ett ledord när jag håller föredrag om varu- och värdemärke. Vi vinner alla på ha en stark samhörighet. Gemensamma klubbfärger. Att hålla ihop. Jag tror benhårt på att detta föder framgång, såväl stora som små. Det kommer att bli lättare att få medlemmarna att hjälpa till när vi känner en samhörighet och ett ansvar för varandra – och klubben.

Eller är det bara utopiska tankar från en tant som växte upp med Ville, Valle och Viktor och i tron om att kollektivet är viktigare än individen?
Jag vill tro att fler delar min åsikt så jag kommer som första steg att beställa en klubbanderoll som vi kan ha med på tävlingar. I orange och svart, att hängas upp väl synligt så att de som är där för att tävla för oss och de som är där för att heja kan samlas på samma ställe. Vad vill ni mer ha? Vuvuzelor? Trummor? Lergökar? Orangea pom-poms?

Att det inte finns någon annan kampsportsklubb (mej veterligen) som har en hejarklack, ja det skiter jag högaktningsfullt i. Att det finns utövare som säkert inte bryr sig om någon annan är där när hon eller han tävlar, bryr jag heller mig inte om. De personerna är troligtvis inte sådana som kommer att åka med för att heja fram någon annan heller. Och det är helt ok, man får göra som man vill. Men jag tror att majoriteten av de som tävlar gärna vill ha någon där. Som skriker Kom igen nu! Akta murran! Heeeey! eller Bra jobbat!

Eller måste tävlingen gå i Globen för att vi ska komma dit?

/Kina