Nu skulle det kanske egentligen ha varit en lämmel på bilden, men även hamstrar uppvisar enligt mig ett visst suicidalt beteende och en brist på självinsikt som kan illustrera min tes. Härom veckan skickade Svenska BJJ-Förbundet en inbjudan till fystester för “topputövare” som kommer att ske på Riksidrottsförbundets idrottsanläggning på Bosön i september. För att klassas som topputövare ska man vara graderad till lila bälte eller högre och vara tävlingsaktiv. Det kommer att genomföras såväl styrke- som konditionstester och syftet är framförallt att ta reda på vilka fysiska förutsättningar som gör en utövare till elit i BJJ. Alla idrotter som är anslutna till RF har som krav på sig att utforma en profil av denna typ för att använda som underlag för uttagning till landslag och även som referensmall för att kunna följa upp träningsresultat för sportens elit. Så långt allt gott, eller?

Den Svenska Modellen som jag har nämnt i ett tidigare blogginlägg präglas av en vilja att hitta genvägar till framgång i idrott, att hitta mätbara faktorer som skiljer en elitutövare från mängden. När man har hittat dessa mätbara variabler tror man sedan att man genom att öka dessa ska kunna göra utövaren bättre i relation till ökningen. I teorin fungerar detta utmärkt, i alla fall i idrotter som präglas av så kallade slutna färdigheter – det vill säga moment där förutsättningarna alltid är de samma. En sprinter som gör 100 meter på 10 sekunder kommer troligvis att kunna korta sin tid något genom att öka sin snabbhet och explosivitet. I idrotter som präglas av öppna färdigheter – där förutsättningarna förändras tämligen oförutsägbart – blir det svårare att hitta dessa variabler.

BJJ är just en av dessa sporter där förutsättningarna kan ändras snabbt och variera både baserat på utövaren och dennes motståndare. Det hör också till sportens natur att använda sig av sina egna fysiska förutsättningar på bästa sätt. “It promotes the principle that a smaller, weaker person can successfully defend themself against a bigger, stronger assailant by using leverage and proper technique.” är det första stycket som en snabbsökning på Wikipedia resulterar i. Med andra ord finns det i sporten BJJ inga grundkrav på snabbhet, styrka, explosivitet eller rörlighet för att kunna använda sig av dess principer. Ett test av svenska elitutövare kommer därmed förmodligen att visa att vissa är väldigt starka medan andra är ganska svaga. Någon kan vara enormt konditionsuthållig medan en annan har extrem mjölksyratålighet. Någon kan slå knut på sina ben medan en annan inte ens kan klippa tånaglarna utan draghjälp. Med dessa förutsättningar kommer troligtvis kravprofilen att antingen vara väldigt lågt satt – typ att man ska kunna göra tio armhävningar och springa 5 km på en timme – för att kunna innefatta alla eller också extremt högt satt för att spegla toppvärdena hos samlingen av elitutövare.

Vad kan då bli konsekvenserna? I det första fallet så kommer informationen förmodligen inte att leda till någon förändring i utövarnas träningsupplägg och heller inte påverka deras tävlingsresultat nämnvärt. I det andra fallet kommer dock de utövare som aspirerar på landslagsstatus att få lägga enormt mycket tid och energi på fysträning för att kunna uppfylla kraven och kommer över tid att stöpas i ungefär samma mall allihop. Risken finns även att vissa utövare som kan ha en hög skicklighet utan att klara fyskraven hålls utanför landslaget (till exempel kan man inte räknas som elitbrottare om man inte klarar 25 chins på raken oavsett om man kan kasta allt som går på två ben på huvudet vilken dag som helst). Sedan undrar jag vad det egentligen ska leda till? Om man skulle testa finaldeltagarna i svartbältesklassen på VM – vilket i nuläget är en rent brasiliansk affär – så skulle man förmodligen få fram sämre fysiska resultat än på många av de svenska utövarna, och det är väl ändå att vinna på denna högsta nivå som är slutmålet?

Menar jag då att fysträning är av ondo? Självklart inte, en kompletterande fysträning kan göra stor skillnad i ditt utövande oavsett vilken sport du sysslar med. Jag själv som är begåvad med ovanligt långa ben behövde köra mycket bålträning för att kunna röra dem effektivt och utveckla mitt sätt att fightas i guard. Eftersom jag jobbar mycket med tyngplacering och inte så mycket med snabbhet har jag även lagt en del tid på styrketräning för benen för att ge dem lite extra tyngd och göra det svårare för motståndare att kontrollera min guard. Men poängen är att detta är efter mina förutsättningar och det behöver absolut inte vara rätt väg att gå för någon annan. Det finns absolut instruktörer som kan ta dig till nästa nivå genom specifik fysträning, men frågan är om de sitter i RF:s expertpanel på Bosön? Trots sin expertis verkar de inte kunna leverera resultat ens inom idrotter som präglas av slutna färdigheter – sist jag kollade har Sverige inte överdrivet många världsstjärnor i friidrott och de få vi har är ofta drabbade av skador. Ska detta drabba även framtidens elitutövare i svensk BJJ?

/Ulf