I senaste numret av Fighter Magazine finns det en artikel med titeln “Sökandet efter gameness” som berör just denna egenskap – som tyvärr är svår att översätta med annat än kämpavilja vilket inte riktigt träffar rätt – samt om och i så fall hur man kan träna upp den. Denna artikel är läsvärd, men rubriken fick mig omedelbart att tänka på ett helt annat sökande efter Gameness i Rio de Janeiro, Brasilien 2004. Nämligen när jag och min kompanjon, den resvane globetrottern Anders Karlsson, irrade runt på stadens gator i jakt på kanske den fulaste gin som producerats. Och dyr var den också.

För er som inte är bekanta med fightwear-märket Gameness så kan jag tala om att det är ett av de märken som var mest populära i BJJn:s gryning i USA och Europa, långt innan Koral och Keiko Raca ens var påtänkta eller någon ens fått idén att trycka in en vulkaniserad gummilist i kragen. Vi talar om den tiden då det coolaste man kunde ha på sig hette antingen Bad Boy, Hunter eller just Gameness. Tiden då folk gladeligen betalade pengar för patchar från dessa märken för att sy på sina vanliga judodräkter – eller till och med tatuerade in Bad Boy-loggan på skinkorna. Gameness finns fortfarande kvar och dräkterna är ungeför lika fula då som nu. Och fulast av alla är deras City Camo-gi, som 2004 var det hetaste man inte fick ha på sig på tävling.

I denna tid befann vi oss i BJJn:s Mecka – Rio de Janeiro – och vi hade ett uppdrag. En kompis hade bett mig att köpa just en Camo-gi som han i sin tur lovat en annan kompis att köpa. Ingen ville med andra ord kännas vid dräkten, men köpas skulle den. Vi tittade helt enkelt i Brasiliens motsvarighet till Gula Sidorna och hittade en adress som inte skulle vara alltför långt från hotellet, som låg på Rua Visconde de Piraya vid Ipanema. Det visade sig självklart vara lite längre än vi trott eftersom skalan var lite annorlunda än den på Växjö’s stadskarta, men till slut var vi framme i vad som såg ut som ett helt vanligt hyreshus. Vi gick in genom den enda porten som var öppen och hamnade i den minsta galleria jag någonsin har sett. Hela bottenvåningen var ungefär lika stor som en genomsnittlig Statoil-mack. Vi tittade på tavlan med lista över alla butiker i gallerian men såg ingen Gameness-butik listad.

Vi började sonika att beta av våning för våning, vilket var några stycken att beta av eftersom denna galleria hade valt att bygga på höjd snarare än bredd. Mellan våningarna åkte vi i något som förde tankarna till mathissarna på vissa restauranger, fast mindre och inte lika snabb. Någon butik som sålde Gameness-prylar fann vi inte, men på översta våningen hittade vi en annan fightgear-butik där jag med hjälp av mina nyförvärvade kunskaper i portugisiska lyckades få både vägbeskrivning till den galleria dit Gameness hade flyttat och butiks-expeditens autograf.

Butiken hade flyttat ännu längre bort och nu började det bli jobbigt på riktigt. Den visade sig ligga i en likadan galleria som den förra och butiken såg mer ut som ett kontor där knarkdealer gjordes än en faktisk butik, vi fick dock bra service eftersom det snabbt visade sig att vi hade gemensamma bekanta med butiksägaren. En styck skitful gi och lite annat smått och gott inhandlades, sedan styrde vi kosan tillbaks till hotellet. Fågelvägen hade det gissningsvis inte tagit mer än femton minuter, men då hade vi, om alls, kommit fram med ett flertal nya kroppsöppningar – så vi valde att gå den långa vägen via huvudgatorna. Under tiden vi gick hann solen gå ner och vi slogs av hur de synbart normala människorna på gatan hastigt byttes ut mot ett helt annat klientel. Räddast blev jag nog för en transa i nithalsband och sportbehå som såg ut precis som Chris Tucker och stirrade ilsket på mig (ryktet gör gällande att en av mina bekanta året innan blev antastad av en transa som såg ut som Michael Clarke Duncan fast med blond dockperuk, det låter etter värre). Vi kom i alla fall tillbaka helskinnade, vilket förvånade somliga.

Det var under denna Brasilien-resa som jag fick mitt Brasse-namn “Peidao” – men det är en annan, och mycket roligare, historia. Jag lämnar er för denna gång med ett antal frågeställningar, somliga mer interna än andra:

– Hur kan den mest framgångsrika BJJ-klubben i Rio husera i en lokal stor som mitt kök? Och kommer teamnamnet Brasa från de särskilda träd som växer i norra Brasilien och vars bark har en närmast glödande färg – eller är det helt enkelt bara namnet på en schysst grillrestaurang vars logga var enkel att härma?

– Varför vill man hänga på en strand där man inte får vara ifred fem sekunder och där det dessutom är förbjudet att bada?

– Och slutligen – varför behöver man checka in till en flight som har blivit inställd? Och varför blir säkerhetsvakterna på flygplatsen misstänksamma när man släpper en väska precis innan säkerhetskontrollen och springer iväg i full fart?

/Ulf